Vinterglimtar från glesbygden

En magiskt fin helg. Ganska många minusgrader och en del vind. Vintern är som vackrast när den är lite kylslagen. Och i glesbygden. Frihet. Att göra egna skidspår runt husknuten.

Att åka skidor, promenera, köra skoter och leka i snön. Att njuta av allt det fina i skogen.

Frihet att kunna ha hundarna lösa. Lycka.

En puss på det.

Och en hel del borstning. Även denna vinter har Wilda lite väl tidiga vårkänslor. Lossar hur mycket hår som helst.

Frihet att kunna övningsskjuta lite nu och då. Alltid roligt men lite väl kallt om fingrarna dagar som dessa.

Värmde upp fingrarna med lite ”glesbygdspyssel”. Knivbälte till en god vän.

I morse blev jag klar. Wilda inspekterar.

Glesbygdsfrihet är att kunna ta skotern till grannbyn och hämta hem en av sönerna som varit hos kompis.

Att ”bara” njuta av vintervackra vyer.

Med vintersol. Glittrig, busig snö.

Fågelholkarna är betydligt mycket närmare (snö)marknivå på sina ställen än de brukar. Den här målade jag förra sommaren. Den får mig inte att längta efter sommaren men väl efter att tälta. Vintertälta. Det vore väl mysigt? Jag behöver ett nytt tält dock. Tunnel eller kupol? Det är frågan.

Harry längtar också efter att tälta. Han har sovit i sovsäck hela veckan. I sin säng.

Annars är det mycket jaktlekar. För tvillingarna. Farfarn gjorde jättefina träbössor till dem i julklapp. Han får dock hela tiden önskningar på modifieringar. Slutstycke, kikarsikte och benstöd har de bland annat beställt. Tur att farfarn är klurig och kreativ.

Grattis i efterskott fina Henry och Harry. Och till alla andra tvillingar där ute. På internationella tvillingdagen. Grattis också till alla som bor med friheten och friskluften runt husknuten. På glesbygden. Bättre finns inte! ❤

 

Stugmys och jaktmagi

Med maken i Sörmland och en av sönerna (Harry) hos farmor och farfar i Skellefteå bestämde vi andra oss för att åka på stugmys hos goda vänner i Storumantrakten. Vi tänkte åka tidigt igår morse men efter att ha skottat ur hundgårdarna än en gång och packat allt nödvändigt och lite till fick vi oss iväg lite senare än tänkt. När man reser med barn är det ingen större skillnad på packningsmängd om man ska vara borta ett dygn eller en vecka. Mitt på dagen anlände vi i alla fall till Storuman. Plockade upp min goda vän Heidi med sonen Dante samt katten Kurt Spurt. Packade bilen till bristningsgränsen. Vi pratade om jakt och älgar och Heidi berättade att det fanns gott om dem kring stugan med omnejd. Vi hann inte långt förrän vi fick syn på några. Max 70 för älgarna därikring. Ha ha!

Vi skulle tillbringa ett dygn i deras stuga på Lerberg. En magiskt fin plats. Jag hade inte varit dit sedan de fixat i ordning stugan för övernattning så jag var spänd av förväntan. Planen var egentligen att vi skulle hinna jaga lite toppfågel också men med tre barn med lade vi ner det och satsade på uteslutande stugmys och snölek istället. Här nedan ser ni Lerberg till höger i bild.

Väl framme uppe på Lerberg gav sig Heidi genast i kast med kaminen. Eld. Värme. Det var ungefär åtta minus ute. Och inne. Jag packade in grejor, tände ljus och sprang ut för att fota en vit ren som var på besök bakom torpet.

Sönerna gav sig snabbt ut för snölek. Bygga snögrotta.

Gå på utedass med utsikt.

Kurt Spurt vågade sig också ut på några små utflykter.

Det gick sådär med eldningen. Det brann men blev som inget riktigt drag. Rökte in en hel del. Vi funderade om en massa snö drevat ner i skorstenen. Hämtade mer ved. Heidi är ju flerfaldig världsmästarinna i armbrytning men jag tror även att hon skulle kunna erövra en och annan medalj i eldning.

Sönerna blev snabbt hungriga. Heidi värmde gröt på kaminen. I bakgrunden sitter Heidis lillebror Frank och hans Kaisa som kom på besök. Trevligt!

Efter maten lärde Heidi sönerna att klyva ved. De klöv tills svetten lackade. Tills Henry fick ett blåfinger.

Ut i snön igen. Skidtävling nerför vägen. Här nedan ser ni en sur Henry som kastat iväg stavarna. ”Djävla skidor” sade Henry (än en gång). ”Dålig förlorare” sade jag.

Jag och Heidi passade på att värma och äta älggryta. Närdödad. I Lerberg. Med gemensamma krafter av Heidi och Björn. Fortfarande ganska kyligt i stugan. Och rökigt.

Vi diskuterade jakter, framtidsprojekt och skorstenar. Då kom Heidi plötsligt på att hon satt upp ett ”fågelnät” i skorstenen. Kanske var det det som satt som en isig propp. Med pannlampa och skidor fixade Heidi snabbt fram en stege, grävde sig fram till skorstenen och tog bort nätet. Det var det som var problemet. Nu blev det drag i kaminen. Nu ville till och med katten ligga framför den. Henry ville snickra.

Lördagsmys, schack och Jengaspel på kvällskvisten.

Sönerna byggde en koja av våningssäng och sovsäckar.

Efter tandborstning och kvällspink ute i snön tog det inte lång tid innan de små sussade sött.

Jag och Heidi höll oss vaken en liten stund längre. Lördagsmys för vuxna.

Vi sov verkligen gott. Varmt. Heidi var eldvakt. Här nedan vid frukostbordet. Edward och Dante spelar schack i bakgrunden.

Började tälja pilar. När vi stora började städa.

Fantastiskt mysig stuga. Stugmys av bästa slag. Med bästa sällskapet. Jag skulle lätt kunna stanna där minst en vecka eller två. Jag tror att det är himla nyttigt också, för både små och stora, med primitivt stugmys. Mer av det till folket! ❤

Mer bilder från Lerberg och en massa annat spännande hittar ni här. På Heidis sida.

På aftonkvisten anlände vi hem. Återförenades med resten av familjen. Maken var trött men helt euforisk efter Sörmlandsresan. Vilttätheten, markerna, naturen, gästfriheten, maten och jakterna. En magisk upplevelse låter det som. Han fick skjuta inte mindre än sex djur. Fyra dov (varav en skovel), ett rådjur och en älgkalv.

Bild nedan från en jaktlunch på Elghammar. Där även Leif GW Persson var med. Stort.

Jag längtar tills jag får se Sörmland med egna ögon. Men nu är det hög tid att försöka sluta ögonen. Göra natt. Summerar helgen med ordet tacksamhet. Från oss alla. Till vännerna, upplevelserna, livet. ❤

 

 

 

 

 

 

En underbar dag!

Dagarna blir vad man gör dem till. Finväder gör dagen ännu lite bättre. Vintersol och en snäll, besökande svärfar på det. Jag fick några timmars egentid i skogen. Kvalitetstid. Att kolla in trädtoppar och mårdfällor. Siri fick hänga med.

Tjädertuppen var inte där jag trodde men fint var det. Pulshöjande. Tung snö från gårdagens blida snöfall.

Inte långt hemifrån. Där var tuppen. Där jag minst anade det. I en tät ungskog. Han såg oss först. Han hade valt en plats med fin utsikt.

Fina Siri har kämpat på bra idag! ❤

Jag har svettats. Njutit. Vilken underbar dag!

I slutet av turen skulle jag gena lite. Över en brant knix (det är knappast rikssvenska men ni kanske förstår vad jag menar). Jag ramlade, tryckte ner en stav i snön, långt ner i snön. Staven försvann. Jag var tvungen ta av mig skidorna och leta. Jag försvann nästan också. På bilden nedan har jag lyckats kravlat mig en bit upp. Jag står jag upp…

Väl hemma var jag ganska slut. Tvillingarna ville åka skidor. De andra hundarna också. En snabb fika och skidbyte på det. Henry och Harry planerade en tur till människobyn Norsjö (drygt 1,5 mil)…

Med lite mutor lyckades jag ändra rutten. En ganska mycket kortare. Men fin. Både barn och mamma får ändå jobba på sitt tålamod så det räcker. ”Djävla skidor” sade Henry lite väl många gånger. Finns det Tegsnäsare till barn? Och svärburkar?

Vilken ynnest det är att kunna göra en sådan här dag hemmavid. Jag älskar att bo här! ❤

Det enda som saknas är maken. Han skulle älskat denna dagen också. Eller han älskar nog faktiskt den här dagen ändå. I Sörmland. Han har skjutit sin första dovhjort (och en älgkalv på det). Vi är så glada för hans skull. Och ganska avundsjuka. ❤

Nu blir det lite packning och en tidigkväll. Imorgon bär det iväg på äventyr till en av mina favoritmänniskor. Heidi. Åh vad jag har längtat efter henne. Alldeles för länge sedan sist. Nu får vi äntligen ses. Våra söner också. Stugmys, snölek, frisk luft, analyser, drömmar och planering står på schemat. Trevlig helg! ❤

Hemmets hjärta

Där det mesta händer. Där alla är. Spenderar mycket tid. Det är köket. Hela familjen. Pratar, diskuterar, pysslar, ritar, myser, äter, fikar, dricker och en massa annat. Kommer besökare sitter man också i köket. Utan störningsmoment, förutom en himla fin skogsutsikt. Har jag hemmakontorsdag sitter jag också i köket. Maken har frågat flera gånger om jag inte ska fixa ett kontor någonstans på gården men jag har ju köket…

Så här såg det ut idag.  Och igår. Jag gillar verkligen att kunna jobba hemifrån. Jag tycker att jag har bra självdisciplin men det kan ta en stund innan jag kommer igång då jag är hemma. Där finns ju även andra sysslor som hägrar. Starta en tvätt, städa, snöröja, hänga med hönorna och tuppen…

Flera dagar har jag även planerat att hänga upp våra fina emaljmuggar. På egna hängare i köket. Jag höll på att bli galen av alla glas. Överallt. Genast fullt i diskmaskinen. Av glas. Nu är det problemet löst. Med var sin emaljmugg. Fått, köpt, ärvt.

Som en extra bonus blev det även lite mer plats i köksskåpen. De är lite för få. Bänkytorna också. Jag längtar tills tiden (och pengarna) kommer med ett nytt, större kök.

Tillbaka till hemmakontoret. Köket. När jag väl kommer igång är jag väldigt effektiv och intensiv. Petar och funderar lite för mycket i små detaljer. Svårt att ta paus. Äter och dricker kaffe under tiden. Dagens lunch bestod av husmans med rökt skinka (hemmaodlat) och créme fraiche. Lingondricka till. Kaffe till efterrätt. En motionsrunda med hundarna blir ofta den enda pausen då jag kommit igång, då jag avslutat något eller kört fast. En tur i hemmets omringande hjärta. Skogen. Frisk luft och nya perspektiv (även på tankarna).

Där vi helt nyligt kört skoter syntes knappt ett spår. Ännu mer snö har fallit senaste dagarna.

Idag blev promenaden utbytt till snöröjning kring alla gårdens dörrar. Hundarna ”hjälpte” till.

Maken är på jaktresa i Sörmland och äldste sonen (Edward) har med stort allvar och glädje åtagit sig plogjour med fyrhjulingen. Jag skulle absolut inte få skotta bort annat än kring dörrarna. Idag har han tappat sin andra tand och gjort en fantastiskt fin snöröjning när han kom hem från skolan. ❤

Tillbaka till köket. Hemmets hjärta. Jag gillar verkligen att laga mat. Baka började jag gilla sedan jag blev mamma. Matlagning har jag alltid gillat.

Alla gillar biffar. Det är sådana jag håller i på bilden ovan. Familjens favoritbiffar. Här kommer receptet (till fyra portioner) på ”Viltfärsbiffar med primörer i gräddig ostsås”:

400 g viltfärs

1 ägg

1 dl ströbröd

1 dl créme fraiche

1 dl vatten

1 msk viltfond

½ tsk timjan

3 krossade enbär

1 tsk salt

svartpeppar

 

½ l kantareller

6 knippmorötter

2 knipplökar

2½ dl grädde

½ msk viltfond

1 dl riven, god ost

1 msk finskuren persilja

svartpeppar

Blanda ingredienserna till färsen. Forma biffar och stek i smör.

Rensa kantarellerna noga. Halvera stora svampar. Skala morötterna och skiva dem. Klyfta löken.

Stek kantareller, morötter och lök i smör. Häll över grädde och fond. Låt småputtra några minuter. Ta panna från plattan och rör i osten. Smaka av med peppar innan du lägger ner biffarna. Strö över persilja och servera med kokt potatis.

Smaklig måltid och trevlig helg! ❤

 

 

 

 

 

Jaktlycka & Snöglädje

Helgen inleddes med jaktlycka. Sent på torsdag kväll. Jag hade sett skymten av räven två gånger tidigare. Blivit överlistad. Tredje gången var jag listigare. Viltvårdande.

Fredag åkte jag iväg för ännu en trevlig jaktdag med min vän Maria. I vanlig ordning såg vi orrar på fel ställe men nära jaktmarkerna. Lovande tänkte vi än en gång.

Började skidturen med lite ”stavproblem” för Maria. Vi kom överens om att det är bra att ha ett multiverktyg i ryggsäcken. Med kniv löste hon dock problemet tillfälligt.

Rätt spillning och spår såg vi på några ställen men ingen av upphovsfåglarna.

Många diken skulle vi över denna dag. Det finns olika sätt göra det på. Alla sätt är bra utom de dåliga…

Småkall men himla trevlig skidtur i skog och mark. Det är så vackert i vinterskogen! Man kunde till och med se vintersolen bakom molnen och en svag halo.

Avslutade med utelunch och fortsatta drömmar om tuppar i toppar.

Lördag var stora snökojbyggardagen. Bland annat. Med vänner. Snö ger verkligen mycket glädje.

En tur längs ”trapperlinan” gav ytterligare jaktglädje. Första mården i fälla denna vinter. Viltvård. Nu har vi räddat livet på ännu mer småvilt.

Helgavslutande söndag innehöll mer snölek, vänner och jaktlycka. Maken kom hem med en orrtupp. Harry visade stolt hundarna (samojeden är min systers hund Jenna som vi hundvaktade under helgen).

Mer snöskottning. Det har minsann blivit en hel del av den varan. Inte alltid med glädje för de stora men väl för de små. Edward har lärt sig skotta med fyrhjulingen och gör det gärna medan tvillingarna gärna åker med i traktorn.

Skottningen avslutades i mörkret med snöhopp i glesbygdsstil.

En härligt trevlig helg är till ända. Alla nöjda. Skönt trötta. ❤

 

 

 

 

 

Röster från skogen…

I den här skogen, i den här familjen, är det ganska många röster. Ganska ofta höga röster. Även om det är lek och skoj har man som en inre smärtgräns vad gäller ljudnivå. Jag tjatar nog ganska mycket om detta. Både ute och inne. Men det är roligt när alla har roligt! Det är bäst i skogen. Finast. Även en spretig välta. Med massaved.

Skönt med en skidtur eller äventyrspromenad. Kvalitetstid med Harry och Siri en mörk, blåsig och småsnöig kväll.

Ganska lugn jobbvecka. Mycket bokföring. En dag med förtroendeuppdrag. Styrelsemöte med Jägareförbundet i Umeå. Inspirerande möte med mycket framtidstänk. I inspirerande miljö.

Såg en kungsörn på vägen till Umeå. I närheten av Risliden. Som tagit en hare. Alldeles vid vägen. Ångrar att jag inte tog mig tiden att backa tillbaka och fota.

Äntligen fick jag i alla fall även hem bokbeställningen jag väntat på. En till mig och en till sönerna. Rekommenderas varmt!

Nu ska jag göra kväll och ladda för en heldag i jaktskogen imorgon. Med god vän, skogsskidor, eld och förhoppningsvis jaktlycka. ❤