Vintervindar & Vattenjakt…

Det har varit väldigt mycket jobb sista tiden. Många konsultuppdrag. I Bastuträsk, Lycksele och Storuman. Himla roligt och utmanande men nu är det ärligt talat väldigt skönt och välbehövligt med lite helg.

För precis en vecka sedan kom första snön. Inte mycket men det stannade kvar…

Sönerna drog fram alla vintergrejor samma dag. Tillsammans med moster Petra. Min fina lillasyster som sannerligen hjälpte till att motverka förra veckans ”Murphys lag”. Tacksam. ❤

Söndag var jag hemma och ledig. Jakt, hundmotion och efter sönernas önskan ett besök på Arenaparken i människobyn Norsjö…

Vi drog även på utflykt till forsande vatten. I grannbyn Bjursele. Det var det första vi kom på. Väldigt trasslig terräng men väl värt mödan då vintervindarna skapat överraskande vackra konstverk…

I måndags blåste vintervindar på nytt. Med löfte om en decimeter snö. Barnsligt förtjust skulle man kunna beskriva mig på kvällskvisten nära hemmet efter jobbuppdrag i Bastuträsk…

Tisdag morgon hade kung Bores löfte infriats och det ligger kvar ännu. Vinterdäck sedan förra veckan som tur är. Till veckan hoppas jag även att fyrhjulsdriften kan fungera klanderfritt. Att reservdelarna hittar hit. Välbehövligt och på tiden. På tiden var även ett fungerande internet. Tyvärr klarar man sig inte utan. Med eget företagande. Så här glad var jag i onsdags då tekniker från Telia varit hit. Extra antenn och något sånär fungerande uppkoppling. Bättre än inget alls. Glesbygdsnöjd.

Medan jag och sönerna härjat på hemmikring har maken varit söderut på en helt grym jaktresa. Full av upplevelser och intryck. Klövviltsjakt. Andjakt på Leif GW Perssons gods Elghammar. Jag är hur avundsjuk som helst men unnar verkligen maken detta. Så himla roligt! Nästa helg är det min tur att åka iväg på jaktäventyr. I goda vänners lag. Längtar!

Nu ska jag njuta av två dagars ledighet. I skogen. Trevlig helg alles! ❤

 

”Det som det inte finns ord för, finns det alltid en vy till”…

Gammalt klokt glesbygdsordspråk. Den här veckan har varit onödigt mycket kantad av Murphys lag. Det finns inte ord för det heller. Eller kanske alltför många ord. Då är vyer också bra. Extra bra. Naturen är läkande, för både kropp och knopp. ❤

Picknick på ”Älgberget” med sönerna. Både feber och hosta har härjat i familjen under veckan. Vi behövde verkligen lite äventyr. Frisk luft med storslagen vy.

Det är något speciellt med höjder för mig. Kullar, berg, toppar och fjäll. Jag vill bara upp. Se vad jag kan se. Hur mycket jag kan se och vad jag ser. Oftast ser jag då en annan topp som ser ut att visa ännu mer vy. Never ending topstory. Jag vet inte vad det är? Naturens storslagenhet? Ens egen litenhet? Energigivande är det i alla fall.

För några dagar sedan letade jag en speciell sten jag hört talas om, på ett berg hemmavid. Fina vyer på några ställen men mycket träd och ingen stor sten.

På väg tillbaka hittade vi (jag och hundarna) ett litet berg på berget. Så himla fint. Där uppifrån syns vägen jag ofta kör till jobbdagar i Bastuträsk…

Sönerna gillar också höjder. Speciellt Harry. Han kollar ofta efter berg vi kan ”bestiga”. När han fyllde år önskade han sig just det så jag och han gjorde en liten topptur. Njöt av både vyn och solen.

Jag gillar dock inte när hundarna är på egna toppturer. Flera harjaktdagar har jag fått kasta mig i bilen för att skyndsamt hämta Norma i bergtäkten. Hararna hemmavid har ofta tendens att dra henne åt det hållet. Stor skaderisk. Den här vyn vill man helst inte mötas av…

Något jag heller inte vill se när jag är ute i naturen är skräp! Leave nothing but footprints! Otroligt irriterande med nedskräpning i naturen. Vi brukar plocka med oss det vi finner och kasta det där det hör hemma. I soporna. Hur svårt kan det vara? Vem vill skräpa ner naturen egentligen? Sönerna är väl indoktrinerade i detta…

Tillbaka till vyerna. Det går egentligen inte ta bilder som beskriver upplevelsen men det är helt klart ännu svårare att beskriva med ord. Som en frostig, färggrann oktobermorgon vid Jonsträsket…

En solig oktoberafton vid Malåträsket…

Mesta minusgraderna hittills (-7) medan dagen börjar gry vid Beukaforsen i Soresele socken…

Eller ännu bättre. Då vyn får besök. Extra krydda. Naturupplevelse deluxe…

En styck Bjurseleälg. Inte så imponerad av vårt älglock…

Älgko vid Vindelälven. Inramad av frost. Spanar efter sin kalv…

Vyerna kanske får en att inte försöka sätta ord? Inte tänka ord? Rensa tankarna. Bara njuta.

Trevlig helg önskar jag från Storuman där man bland annat kan göra en sådan här fin aftonpromenad efter jobb. Till Utsikten…

 

 

Dubbelt upp…

I söndags var det fem år sedan tvillingarna kom till världen. Akut snitt. Två dagar före beräknat datum. Det har verkligen inte varit en dans på rosor. Men det har gått. Med kärlek, rutiner, uppfinningsrikedom och frisk luft har det gått. Det har gått bra och det går bara bättre med tiden. Henry och Harry fem år. 💕

Förutom en massa kalasande har vi även hunnit med att testa lite nytt pyssel. Braständare. Av kottar, stearin (nedsmälta ljusstumpar) och glitter. 

Lördag, efter jobb och jakt var det dags att testa dem…

De funkade sådär men fina var de. Då det var lite otålig väntan på lördagsmellis fick elden lite mer hjälp just denna gång… 

Vi har haft dubbelt upp även vad gäller grisar denna sommar. Tommy och Kalle. I helgen fick de sin sista måltid… 

Alltid med blandade känslor. Närodlat vemod. Grisarna har dock haft det väldigt bra här med oss. Efter en hel del jobb har vi nu även en massa välmående, ekologiskt kött i frysarna. Perfekt komplement till allt viltkött. 

Dubbeltack till all uppvaktning och uppbackning under helgen! 💕

Att höra sin egen röst…

…är ganska genant. Jag tycker själv att jag låter ännu mer norrländsk än vad jag faktiskt är. Att bli inspelad i skogen, under jakt, är dock att föredra. Att prata om saker som ligger en varmast om hjärtat gör saken mycket bättre. Till och med himla roligt. Idag hade jag besök av en väldigt trevlig Åza Meijer från Sveriges Radio, P4 Västerbotten. Hon hängde med på harjakt med sin finurliga ”radioryggsäck” i Tjärnlidenskogen.

Vi hann surra lite innan direktsändningen (jag hade inte riktigt förstått att det var just direktsändning men det var nog lika bra det) från skogen utan att hon egentligen berättade vad vi skulle prata om. Det enda jag fick frågan om före var vilket mitt favoritljud är. Snabbt bestämde jag mig för att det är när ens jakthund får upp viltet i fråga och drar igång skönsången (ståndskall eller drev). Vilket är ditt favoritljud?

När vi precis börjat sända fick Norma upp en hare. Favoritljudet live. Så himla lyckat! Radioprogrammet heter ”Förmiddag i P4 Västerbotten” och det spelades alltså in idag, den 12 oktober. Jag ska försöka få till en länk här nedan och vårt prat finns drygt två timmar och 34 minuter in i programmet.

Dagens ”jaktradioprat”…

Vi hade gått högt uppe i skogen för att ha så bra mottagning som möjligt på radiogrejorna. Det finns gott om radioskugga i de här skogarna. Norma drev i ungefär 80 minuter innan jag kopplade henne under ett litet tappt på en väg. Jag behövde nämligen åka tillbaka till jobbet.

En himla trevlig dag! Trevligt var det även för två år sedan när förmodligen världens trevligaste filmteam var hemma hos oss i två dagar. De filmade och ställde en massa kluriga frågor inför filmprojektet ”Jag är jägare – en dokumentär”. Helene och Peter var så trevliga att jag glömde bort att de hela tiden (nästan) filmade och när de for hem insåg jag att jag gått i långkallingar hela dag två (när vi var inne)…Nåväl, det skulle ju visa verkligheten.

Filmen hade premiär förra året. En fantastiskt fin film. Med många intressanta människor. Från alla håll. Filmen tar verkligen upp alla håll av jakten också. Utom egentligen själva dödandet. Jakt är ju så mycket mer! Nu finns filmen även digitalt, på Youtube. Jag ska försöka länka även den här nedan med förhoppningen att alla ser den. Kanske speciellt icke-jägare…

 

 

 

 

Från hög kust till låg grotta… 

Mycket jobb förra veckan. Åkeriarbete och utbildningsuppdrag på olika orter. Många mil i bil. Många regndroppar och vackra höstfärger. 

Torsdagen blev en kombination. Workation. Dags för träff med Norrlandsstintorna. Äntligen. Planen var att mötas ungefär halvvägs. Kort paus och obligatoriskt foto av Högakustenbron… 

Vi drog åt handbromsen i Härnösand och mötte upp de andra. Lunchade och strosade runt lite i den väldigt lugna stan bland vackra hus och hjärtformade fönster. 

Fikade, surrade och smidde planer för kommande jakter och projekt. Norrlandsstintorna och lille Knut. 

Hemåt på kvällskvisten. Försökte undvika E4:an som är extra jobbig i mörker. Körde lite fel men fick i alla fall ha extraljusen på. Det var det värt. 

Lördag afton gjorde jag helg. Sönerna ville ha mörkerskattjakt. Jag var rädd att skatten (lördagsgodiset) skulle regna bort så jag riggade ”reflexbanan” i ladugården istället. Funkade fint! 

Söndag var äventyrsdag. Till Vitträskgrottan utanför Kalvträsk. Jag och sönerna packade fika och gav oss iväg till lämplig startpunkt… 

Jag minns inte alls att det var 2,5 kilometer enkel väg sist jag var där. Å andra sidan var det rätt många år sedan och nu var vi ju liks där så. Sönerna pinnade på bra. Kollade in vad skogen där hade att bjuda på samt den finfina utsikten över Vitträsket. 

De blev såklart trötta ibland. Pausade. Hittade något spännande. Fina löv, bajsar, vattenhål eller spännande svampar. Underhöll orken med upptäckarlusten.

När det var exakt 0,8 kilometer kvar (det fanns en skylt) såg jag att där också fanns en väg. Det var dit vi skulle ha kört. Nåväl, nästa gång kanske. Men det var en fin promenad. Välmärkt. Man kan även gå en mils promenad dit, från Vildmarkscampen i Kalvträsk. 

Framme vid grottan blev två av tre söner lite ängsliga. Helt säkert låg det en björn där nere… 

Jag och Henry kröp ner för att reka. Ingen björn hemma. Det finns lite olika versioner kring grottans historia. Det sägs att en desertör (från finska vinterkriget?) bodde där en längre tid. Att han stal boskap från Kalvträsk för att äta. Folk var rädda. Visste inte vem eller vad han var. Han gjorde det onekligen bra som bodde där nere i Vitträskgrottan i alla fall… 

Väldigt spännande tyckte sönerna! Både grottan och historien. Vi måste ta reda på mer! 

Alla vågade sig ner till sist. Så himla bra. Då skulle bara jag krångla mig ut. Till hejarop och ”lövfällning”…

En himla fin dag med de bästa (och ibland även de jobbigaste) jag har. ❤

Livet. Lyckan. I skogen.

Hur kan inte alla vilja bo i skogen undrar jag ibland? Å andra sidan är jag glad att alla inte vill göra det. Det är något speciellt med glesbygden. Ensamheten. Friheten. Den friska luften. Lyckan. Livet.

Att komma hem lite tidigare än tänkt och äta mellanmål ute. Eller i grillkåtan.

Att kunna jaga. Lättillgängligt. Vara med på Siris första tjädertupp. Magiskt! Hennes sök är långt ifrån bra ännu. Mycket tålamod och försiktighet krävs. Belöning vid framsteg. Och vilken belöning sedan…

Maken var den lycklige skytten.

Här hade en annan typ av jägare varit lika framgångsrik…

Att få se alla fina spindelnät och andra naturliga konstverk i skog och mark.

Lunglav. Hur fint är det inte? En rödlistad art i Sverige. En signalart för skyddsvärd natur med hög biologisk mångfald. Känns onekligen bra att bo i sådan natur. På flera olika sätt. Lunglaven fick för övrigt sitt namn då den förut troddes kunna bota olika lungsjukdomar.

Att äta middag ute. Med familj och aftonsol. Pyttipanna är väl egentligen en resträtt men inte alltför sällan skapar vi den från grunden för ändamålet. Potatis, kött, rökt kött, korv, lök och kantareller. En gräddskvätt fick också hänga på kvällen till ära.

Att barnen kan och vill spendera heldagar utomhus. Bygga koja exempelvis. Med ”kamin”…

Rulla runt i löven. Kasta omkring dem. Skratta. Bråka. Somna gott på kvällen.

Att hitta små gläntor där det fortfarande finns blommor som blommar. Trots att nattemperaturen varit nere på minusgrader. Vita och blålila klockor. Vad är de för sort tro?

Medan jag fotade hittade Harry ännu en sort. Hade plockat en bukett till mamman. 💙

Att bo på jaktmarken och kunna släppa hundarna före eller efter jobbet. Norma har gjort många fina drev sista veckan.

En hundpuss på det…

Att bara stanna upp ute på gården. Titta på skogen, dimman, stjärnorna, norrskenet eller löven som faller. Nu går det undan med det sistnämnda.

Riktigt mycket rönnbär är det i år. Förra året fick jag inte ihop till en géleburk ens. Kanske blir det då en snörik vinter? Ja snart är vår sommarväg ett minne blott. För några månader i alla fall.

Att få se vilda djur på och kring gården. Alltid lika fascinerande. Den här vackre herren har jag bestämt en ”dejt” med senare i veckan…

Att köra grusvägar. Viltspana. Hitta spännande vägskyltar…

Det är livet. Lyckan. Hösten. I skogen. 💚

Den där Jantelagen… 

Mellan jakter, uteliv och andra trevligheter är det en hel del jobb. Nu är det en slags mellanperiod med många olika järn i elden. På uppvärmning. Mycket fokus på mitt egna företagande. Häromveckan var jag i Lycksele på möte och konferens för utbildare inom truck, maskin och YKB. Intressant och viktigt. Att förnya och utveckla. Utmanande och inspirerande. Inspirerande är även själva platsen. Ansia. Vem vill inte ha ett sådant här namn (med tillhörande skylt) på sin gata? 

Eller en sådan här fondvägg? Skulle absolut funka hos oss…

I förrgår var jag på första (av åtta) affärsseminarier som kommunen och Region Västerbotten håller i. En seminarieserie för företagare. Platsen för kvällen var Bastuträsk. Järnvägsknuten. 

Personligen skulle jag vilja vara bättre på marknadsföring, marknadsutveckling och att inte vara så himla ”Jantelagsstyrd”. Varför är jag det? Är du det? Som egen företagare finns det inte många fördelar med det tänker jag. Handlar det om självförtroende? Självkänsla? Prestationsångest? 

Jag är väldigt ambitiös och ödmjuk tycker jag. Jag är positiv och framåt men ändå mer introvert än extrovert. Jag behöver nog bli mer modig vad gäller vissa saker. Finns det någon kurs i det?

Utmana sig själv ska man visst göra. Jag gör det ganska ofta, på olika sätt, men jag verkar ska förbli hur jag är. På gott och ont. Mona Eriksson. Här nedan med min kompis Jessica förra veckan… 

Vi var på en kvällsutflykt till Umeå. På jaktkväll med Fjällräven och Svenska Jägareförbundet i Umeås bästa butik. Utebutiken. 

Väldigt trevlig vuxenkväll! Trevlig kväll var det även igår. Efter både jobb och jakt stod jag på ängen utanför huset. Tittade på halvmånen och dimman som gled in. Kantade av skymningsljus och höstfärger. Magiskt! Helt utan Jante. 

Imorgon är en ny dag. Mer jobb. Mer liv. Helst utan Jante igen. Och en trevlig helg på det. Till alla! 🖤