På glid mot påsken

Det har varit mycket jobb i veckan. Mycket som ska slutföras dessa tider på året. Oavsett om man har tid med det eller inte så ska det göras. Går det inte så går det ändå. Nu har jag faktiskt bockat av de flesta punkterna och det känns alltid tillfredsställande skönt. Mellan arbetspassen har det även varit en hel del välkomna skidaktiviteter.

Jag har hunnit svetta upp mig på både snöskor och skogsskidor. Vilka himla fina dagar det varit under veckan!

Tisdagen deltog äldste sonen Edward på sitt allra första skolmästerskap/kommunmästerskap i längdskidor. I Norsjö. Ett välordnat arrangemang där barnen till och med fick vallningshjälp om de ville. Här drar han iväg.

Så himla spännande! Väl i mål var han väldigt nöjd över sin insats och att jag inte skickat med honom så himla varma kläder (vilket jag har en tendens att allt som oftast göra). Vi hade dock ingen koll på resultaten förrän på eftermiddagen då det var prisutdelning på skolgården. Det visade sig att Edde åkt hem en silvermedalj i sin klass. Fantastiskt roligt! Stolthet från alla håll och kanter. ❤

Onsdag var det dags för förskolans skidtävling. För Henry och Harry. Den sistnämnda var dock hos ”farfars” som hjälpte till att rodda i livspusslandet då Harry hade en tid hos logopeden. Henry var taggad till tänderna för skidtävlingen.

Han valde det längre spåret, med den större utförsbacken. Såklart. Jag fick jogga för att hinna med i spåret. Väldigt roligt och välarrangerat även detta årliga evenemang. Med både choklad- och russinstationer. Henry hann knappt i mål förrän han frågade om han fick åka ett till varv. Jamen självklart! ❤

På prisutdelningen fick alla duktiga barn applåder samt var sin guldmedalj av förskolans egen fina ”frökenkulla”. Det bjöds även på fika och påsksånger av barnen. Mysigt!

När Harry kom hem på kvällskvisten blev det mången krokodiltårar då han insåg att han missat skidtävlingen. Stackars liten. Vi har lovat att försöka kompensera för detta i fjällen. Ja nu tar vi lite välförtjänt påskledighet och styr kosan mot fjällvärlden. Hönorna verkar också ha tagit påskledigt och dragit ner på äggproduktionen. Det kan de nog förtjäna. Glad påsk på Er alla!

 

 

 

En glesbygdsmamma berättar…

En mamma i glesbygd. Det är jag. Skulle inte vilja ha det på något annat vis. Älskar att bo i skogen. Att mina barn växer upp där. Naturnära. I alla årstider. I alla väder. Med gårdens alla projekt och vardagsäventyr.

I fredags hade jag och Henry lite ledig egentid. Vi smidde viskande äventyrsplaner innan de andra åkt iväg. Kokade varmchoklad och värmde bullar. Packade ner i en ryggsäck. Startade skotern och drog iväg.

Tog oss tid att njuta av solen och kolla in omgivningarna. Spekulera, fundera och skratta. Sedan drog vi till grannbyn. Bjöd kompisar på utefika.

Två tvättäkta glesbygdsmammor. I vårvintersolen.

Det här kan man väl verkligen kalla glesbygdsfika?

Henry stannade kvar hos kompisarna. Jag körde hemåt. I sakta mak. Skoterkörning är kanske inte den bästa rehabiliteringen för min ”navelamputation” men ändå värt det. Under solen.

Jag bytte fordon till bil. Hämtade äldste sonen på skolan. Provianterade lite och fyndade ett fint vinställ som ju passar perfekt här i hemmet i skogen.

Söndag morgon blev jag väckt av en väldigt exalterad son. Edward. Han hade haft en lyckad jakt på sitt nya jaktspel och ville att jag skulle kolla. Jag kravlade mig upp. Kollade på klockan. Kollade på jaktbytet. Halv sju. Fast egentligen var ju klockan halv sex. Kan vi snälla bara ha normaltid. En gång för alla. Jag kollade ut. Kände inga vibbar av sommartid. Inga alls. En dryg decimeter snö hade anlänt dagen till ära.

Senare under dagen bjöds vi i alla fall på mer fint vårvinterväder. Fler snögrottor.

Mer snölek.

Fika på inglasningen. Soldyrkaren Normas favoritplats när solen börjar värma. Enda gången hon kan tänka sig ligga på lite hårdare underlag. Livsnjutaren.

Stor del av helgen har jag även lagat en massa mat. Inför påsk i fjällvärlden. Medan glesbygdspappan bland annat ”lagat till” sina fina dovhjortstroféer.

Idag har glesbygdsmamman skjutsat och hämtat barn. Jobbat med åkeriarbete. Varit på inte mindre än tre promenader. Det här vädret ropar ju bara att man ska bege sig ut.

I afton när Henry ropade att han ville gå på promenad var jag inte heller sen att haka på. Med hundarna. Äventyrspromenad. Kvällssol.

Nu ska den här glesbygdsromantiska trebarnsmamman hänga tvätt nummer två, kolla några jobbmejl, kvällspinka hundarna och sedan hoppa i säng. Läsa bok i pannlampans sken. På återseende! ❤

 

 

 

 

 

 

 

En dag när livet och döden slår till…

22 mars. Det har varit en högst minnesvärd dag sedan åtta år tillbaka. Det var den dagen vår förstfödde föddes. Edward. Drygt två veckor överbakad och med två dygns kamp utan bedövning blev han slutligen tvungen att komma ut i världen. Livets första luftburna andetag. Oftast väldigt klok och empatisk, noggrann och nära till skratt. Med lite tålamod och mycket känslor.

Den här morgonen vaknade han strax före fem. Inte helt ovanligt. Vid sex hade vi väckt småbrorsorna och dukat fram tårtfrukost med paket. Åtta ljus på tårtan som bestämt skulle vara en köpt prinsesstårta. Till födelsedagsmiddag hade han beställt ”närodlat” fläsk med löksås. Väldigt påtagligt hur snabbt tiden går. ❤

Innan jag lämnat barnen på skola och förskola tog min farmor sitt allra sista andetag. Signe. Livets sista andetag. Min pappa meddelade. Efter ett snabbt besök på jobbet drog jag vidare för att säga ett sista adjö till farmor. Hon var inne på sitt 96:e år i livet. Döden var inte helt oväntad. Kanske inte heller oönskad för hennes del. Min lilla norrbottniska farmor. Liten på jorden men stor i orden. Vi var väl inte så nära som jag hade önskat men jag kände mig ändå påtagligt disträ och fylldes av en viss tomhet och ovisshet. Som ett av husen jag passerade på vägen.

Väl på plats var farmor iordninglagd. Fridfullare än på länge. Omgiven av värme från mången nära och kära. Kaffe och kaka. Farmor skulle garanterat haft en åsikt om man behövde det sistnämnda eller inte. Översatt från Överkalixmål.

Kanske är de nu återförenade någonstans. Farmor och farfar. ❤

Väl hemma och åter till livet fortsatte kalasandet. Åttaårskalaset med nära och kära. Brorsorna, mormor, morfar, farmor, farfar och farbror Fredrik. Tack till alla på plats och till alla grattisar på håll. ❤

Livet går inte i repris. Inte vad vi vet i alla fall. Ta vara på det! På bästa (valfria) sätt. ❤

Rehabtisdag

Igår var det en pirrig morgon. Iklädd Västerbottens läns landstings moderiktiga sjukhusmundering från topp till tå. Alltid lite för stora. I väntan på operation.

Vid åtta rullades jag in. Sövdes. Låg under kniven. När jag vaknade några timmar senare kollade jag in min omplåstrade mage. Öm och svullen. Äntligen fick jag kaffe, macka och en rejäl snus. När kirurgen kom förbi ytterligare några timmar senare visade det sig att min navel var i så dåligt skick att den inte gick att rädda. De var tvungna att skära bort allt. Hela naveln. De gjorde någon slags liten fördjupning som kompensation. Ska bli intressant att se! Navellösa Mona. Nåväl, problemet är borta i alla fall. Inga mer inflammationer. Idag beställde jag en baddräkt, istället för bikini.

Idag har jag rehabiliterat mig (och jobbat lite). Hemma. Skogsrehab. I sakta mak till fots. Det var så njutbart väder så jag blev ute ganska länge. Kollade till några av mårdfällorna. Njöt av vårvintersolen.

Gamla Wilda njöt också.

Rullade.

Flög fram.

Väntade. På mig. De känner som på sig när man behöver väntas på. Passas upp på.

Ja vilket väder!

Nu är det inte mycket snö kvar i träden.

Den fina dagen har övergått till en riktigt stormig kväll. Snön yr runt knutarna. Men imorgon är en ny dag. Med en förhoppningsvis lika fin dag som idag och med en lite mindre öm navel som inte ens är en navel.

 

 

Äntligen!

Äntligen har lite vårtecken och vårkänslor infunnit sig här i Västerbottens inland. Det har varit ganska kalla nätter men flera fina dagar då solen verkligen börjat värma. Jag och Henry var hemma tidigare en dag och gick på ”bobpromenad” längs vår hemmaväg. Vardagsglädje.

Riktigt bra vardagsmotion. Att dra bob. Hundselen underlättar dragandet. Kantskärningen försvårar då bobben såklart ska dras upp på varje sådan.

Ljuset är tillbaka och har liksom tagit över. Det har gått fort. Jag har inte riktigt hängt med och glömmer ofta att dra ner rullgardinen på kvällen. En stressfaktor. Att tro att man försovit sig varje sådan morgon…

Lördag morgon körde jag hemifrån just efter fem på morgonen. Mot utbildningsuppdrag i Umeå. Det blev ganska fort ljust. Jag kom på mig själv med att kolla på klockan hur många gånger som helst. Var tiden verkligen rätt? På väg hemåt vid fem på afton var det fortfarande ganska ljust. Solen höll på att gå ner.

Fredag var jag och tvillingarna lediga. Vi for på skoteräventyr i vårsolen. Kollade mårdfällor och pausade uppe på ett berg för apelsinpicknick och snölek. Så himla härligt att bara känna på lugnet och vårsolens tilltagande värme.

Siri hängde också med. Glad i hågen.

Väl hemma gjorde vi upp en eld i grillkåtan. Man vill helst aldrig gå in sådana här dagar. Vi fixade lite snabblunch i form av man tager vad man haver. Korv och baconinlindad ost. Inväntade efterlängtade besökare.

Lekte lite mer i snön. Sol och istappar. Till och med lite vårdroppande har kunna skönjas.

Skogen har blivit prickig under veckan. Mycket snö har lättat bördan på träden. Av sol och vind. Den snö som är kvar klamrar sig klumpvis fast. Idag åker nog ännu mer. Det är riktigt mycket vind idag.

Förutom att det äntligen är vår har vi också äntligen hittat ett roligare sätt att handla mat på. Att minimera handlingstiden. Det var min svåger som tipsade om det och nu har vi testat. Handla hemma. Man klickar helt enkelt i det man vill handla på nätet, betalar och skickar in inköpslistan. När man bor i skogen som vi gör kan man inte få maten hemkörd men man kan istället bara sladda in på Ica och hämta ut allt prydligt, färdigpackat i påsar (det funkar bara från Ica-butiker i större människobyar än så länge). Så himla enkelt och snabbt. Mycket roligare!

Imorgon blir en spännande dag! Jag ska äntligen operera min navel. Få en ny navel. Jag har väntat i prick ett år och tre månader. Min mage blev lagad för några år sedan, efter tvillingarnas framfart där inne men den nya naveln blev inte alls bra och har vållat mig en del bekymmer. Nu hoppas jag att det ska bli slut på det. Håll tummarna för det och för massor av fina vårdagar. ❤

 

 

 

 

Tankar om att tänka positivt…

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt ur Lev Podcast. En favoritpod. Den handlar mycket om livet i Gällivare men är i mångt och mycket väldigt applicerbar på hela Norrland. I avsnittet där Sofie Lantto intervjuades blev det mycket prat kring livsglädje och positivt tänkande. Jag började klura på mitt eget tänkande…

Jag tycker att jag för det mesta är ganska positiv. Jag tror att jag upplevs som positiv. Visst har jag dagar då jag känner mig mindre så men de glömmer jag snabbt bort. Jag vaknar alltid trött men också med förväntan och glädje inför dagen. Eller ja, efter kaffe i alla fall.

Livet har verkligen inte varit helt enkelt. Speciellt inte de första delarna i mitt snart 40-åriga liv. Allt man är med om (både bra och dåligt) gör ju dock en till den man är. Det som har varit har varit. Man måste se framåt. Äga sitt eget liv och sin egen glädje. Uppskatta livet. Allt. Litet som stort. Tänka positivt.

Mina tankar är mina. Mina glädje är min. Mitt liv är mitt.

Amanda (i podden) sade något om att man blir lite som man ofta tänker. Det tål att tänkas på minsann. Att tänka positivt. Det gäller att hitta sin egen glädje. Sin egen lycka. Det är ju faktiskt enbart upp till en själv. Jag tycker att jag är ganska bra på det. Oavsett vad omvärlden tycker om det. Däremot är jag ganska känslig för negativism hos andra. Speciellt från nära och kära. Då blir jag fort mindre positiv. Tänk om man alltid kunde möta det negativa med det positiva. Det ska jag jobba på! Jag tar tacksamt emot tips!

Har du tänkt på hur du tänker?

Vad gäller min slags livsglädje i vardagen är söndagen ett bra exempel på en sådan dag. En vackert solig och gnistrande vinterdag. Med familjen. Frisk luft. Flera skidturer. En med Harry och hundarna. Harrys längsta tur någonsin. Några kilometer. Han valde väg. Tog paus ibland. Ramlade. Skrattade. Kämpade. Efteråt for jag en egen sväng. Med hundarna. Naturen gör mig alltid positiv. Glad.

Sportlov – bland fjäll och minusgrader

Årets sportlov har vi spenderat i fjällvärlden i vanlig ordning. Fjällov. Det är ofta ett ganska kylslaget lov med mycket väder och det var inget undantag detta år. Vi var förberedda på det. Laddade upp med sol i sinne och fick se allt annat som en bonus. Första dagarna var det dålig sikt och snön blåste som småspik kring öronen.

Solen var där men ändå inte.

Vi höll oss kring Tjaktjaure. Doppade några fiskekrokar som snabbast, lekte och tolkade. Det finns inget dåligt väder för tolkning. Tycker Henry i alla fall.

Nedanför stugan finns en grillkåta. Där man kan äta inne men ändå ute. Vindskyddad. Tisdag fick vi trevligt besök av vänner. En och annan korv grillades.

Onsdag anlände fler stuggrannar. Då blev det även middag i grillkåtan. Varma mackor för hela slanten. Till och med solen blev glad och började visa upp sig lite mer.

Torsdag morgon när jag drog upp rullgardinen var det magiskt vackert. Visserligen nästan 30 minusgrader men ändå…

Mitt på dagen hade solen värmt upp temperaturen något. Vi gjorde en lite kortare skotertur till Sieldutdalen.

Lagade mat och värmde upp frusna små fötter. Vissa dagar är det svårt att hålla händer och fötter riktigt varma.

Den enda som inte frusit är nog Siri. Räcker till och med ut tungan till sin egen skugga…

Fredag var det också klart väder. Inte riktigt lika kallt. Vi styrde kosan mot kalfjällen. Det blåste lite där så vi letade reda på en ”grobba” där vi hoppades på napp.

Oscar och Jennie gjorde snöänglar.

Ripor flög skrattande runt oss. Jag smög på några. Ramlade ner i en snögrop. Fick i alla fall en bild på spåren efter dem. Och en halo.

Fler lekte i snön. På andra sätt. En sitter fast, en kommer på ”hjälpande band”.

Det började kallna på igen. Vi packade ihop oss och styrde kosan mot andra hållet. Mot Tjidtjakkstugan. Med lite känsel kvar i tummen. Trots tumvärmare på gasen.

Lite moln började dra in över den magiska utsikten från stugan.

Molnigt blev det även i stugan. Minst sagt. Med eld i kaminen och fyra gasolkök på järnet. Lunch.

Lördag åkte vi hemåt. Med laddade batterier. Det får vara hur dåligt väder det vill i fjällen. Det är ändå energigivande. Där kan man bara vara. Utan måsten. Det är även ganska skönt att ha en extradag hemma. Ledig. Tvätta underställ och skotta. Bland annat. Göra pusselplaner inför veckan som kommer. Firat vår fina Norma (Bergvattnets Dakka) som fyllt sex år idag. Med blodpuddingtårta och utelek. Hipp hipp hurra!

Oj vad tiden går fort! Varje dag. Ta vara på varje. Och på varandra. ❤