Dagen före dopparedagen…

I morse sov jag ganska länge. Med några avbrott för medling mellan sönerna (jag börjar vara riktigt kvalificerad för att jobba åt FN). Maken åkte på toppfågeljakt, jag lagade frukost och laddade stövarpejlen samtidigt. Ett kort släpp då temperaturen var gränsen till låg. Trots min julharemössa blev det som ingenting. Antagligen för att det snöat ganska mycket i natt och hararna legat stilla.

Vi fortsatte med utelek. Älskar friheten och friskheten här i skogen. För alla. ❤

Vi har två kilometer till närmsta granne förutom en stuga som ligger tvärs över vägen. Sonen i stugan är här ganska ofta och har blivit en mycket god vän. ”Gammelstugan” är kallställd vintertid men skymtas frostvackert mellan träden.

Harry och Edward hittad en trädkoja bredvid trädkojan. De har byggt en tillsammans med farfarn men nu med all snö hittade de en helt naturlig variant bredvid. Av träd och snö. Här nedan står de vid öppningen. De skulle visst möblera och bjuda på fika där imorgon.

Efter lunch skulle Henry åka skidor. Inviga sina nygamla. Denna magiskt vackra dag.

Daniel skulle skotta och sedan blev det tolkning med Henry och Edward. En aktvitet de skulle kunna ägna sig åt heldagar. Oavsett temperatur.

Siri kollade på. Och grävde efter möss.

Jag och Harry dammsugade, bakade efterrätt, dukade och hängde med trevligt spontanbesök. I väntan på några av mina syskon med sällskap. För det traditionella förjulmyset.

Mätta i magarna och med kramp i skrattmusklerna tog vi den årliga gruppbilden. Alla syntes nästan.

När alla åkt och alla sover utom jag. Just nu. När jag bakar jultårta, tar tjälknölen ur lagen, slår in de sista julklapparna och rastar hundarna. Då tänker jag på de mina. Alla. Hur mycket de betyder och hur värdefulla de är. Julen är en tid för gemenskap och kärlek.