Grytjakt i Hälsingland

Fredag afton var det dags. Efter trevligt jobbmöte. Att lämna Lycksele och de dryga 25 minusgraderna. Att styra kosan mot ett betydligt varmare Hälsingland. Mot vänner och jakt. En helt ny jaktform för min del.

Jag körde inlandet så långt jag kunde. Undviker gärna E4:an till varje pris. Mycket lugnare och trevligare. Lite trafikanter men en hel del renar, rävar och stjärnfall. Extremt många stjärnfall faktiskt. Jag undrar om det var för att det var så kallt eller om det är rester från meteorregnet?Först var jag lite förvånad och kom mig inte för att önska något men sedan önskade jag samma sak varje gång. Då måste det ju bara slå in!? Brukar du önska något vid stjärnfall?

Väl framme i Hälsingland hann vi med en hel del surr och mys innan det var dags att vika in årorna och ladda för morgondagens jakt. Även Märta var taggad. Märta som ofta går under namnet ”Dryg-Märta”. En stor personlighet i liten kropp. Räds inte mycket.

När vi ätit frukost och ljuset började anlända packade vi in oss i en bil och drog mot ett potentiellt grävlingsbebott gryt. Traskade genom skogen med ryggsäckar, spadar, yxa och spett. Jessica släppte ner Märta i en av ingångarna. Nu var det spännande att se, eller rättare sagt höra, om någon grävling var hemma.

Det gick inte lång stund förrän vi hörde dova skall under jorden. Vi kunde se på grytpejlen att det rörde sig lite så vi väntade tills det var mer stilla innan vi gjorde ett nedslag. Det låter som att det går ganska fort men så är det inte. Oftast inte. Den här gången skulle vi gräva oss ner minst 1,7 meter. Så djupt berättade pejlen att Märta var på. Som tur var har det inte varit många kalla dagar där så tjälen hade inte hunnit så långt ner.

Det var den kallaste dagen hittills, termometern höll sig kring tio minus, men det är inga problem att hålla värmen medan man gräver. Här nedan har vi kommit en bit. Anna pejlar efter Märta på botten för att se hur långt vi har kvar.

Det rörde på sig under jorden. Vi gjorde ett till nedslag för att sedan återgå till det första. Vi kom ner till gången och såg Märta. Då gäller det att vara försiktig och inte lasta över en massa sand på hund eller grävling. Nu var det nära. Fram med en grytpistol.

Sara fick tag i Märta och slet upp henne. Grävlingen tittade fram. Pistolen klickade. Grävlingen drog vidare. Typiskt! Märta kom upp och funderade vad vi pysslade med.

Jessica skickade ner Märta igen. Hon markerade på nytt. På ett annat ställe. Mellan hålen vi grävt. ”Bara” 1,6 meter ner. Nytt nedslag. Kombinerat med fika och en eld. I vanlig ordning hittade Sara en ”tjärgadd” (tjärved hos tall), hon luktar sig till dem även där det är minimal chans att någon sådan ska finnas. Tur var det för inget annat brann speciellt bra denna dag. 

När vi kommit ner nästan ända till gången i detta hål flyttade sig Märta igen. Till hålet vi påbörjat inledningsvis. Det blev det djupaste.

Nu var det nära igen. Jessica plockade upp Märta, som fått några bett i öronen av grävlingen. Jag höll i henne medan Jessica kollade läget där nere. Pannlampor är ett måste under denna jaktform.

Grävlingen var på plats. Eller rättare sagt grävlingarna. Efter många om och men blev det två stycken i samma hål. Viltvårdande jaktlycka!

Efteråt blev det en hel del jobb med att laga och fylla igen hålen vi gjort. Man ska städa efter sig, ingen vill ha hål i skogen och nu finns det dessutom chans att någon annan flyttar in. Grävling eller räv.

Ganska möra i kropparna lämnade vi denna skog. Än fanns lite ljus kvar.

Stannade till vid en riktig playa, väldigt folktom denna årstid. Jag tror att det var Norrdellen? Eller var det Sördellen? Någon av Dellensjöarna var det i alla fall. Jag vet dock en och annan som förmodligen kunnat tänka sig ett dopp där även nu.

Vi hade inte tid med ett dopp, vi skulle vidare till ett annat gryt. Ett som inte var lika djupt. Där var det dock ingen hemma. Ändå väldigt nöjda med dagen åkte vi hem mot Sara. Omgivna av fantastiska solnedgångsfärger och lite dimma över vattnet.

I Saras (och hennes familjs) fina ”jaktantika” hem blev det kö till duschen (även Märta). På med rena underställ och sedan avnjuta en fantastiskt god middag. Sara är bra på många saker!

Söndag drog vi iväg till andra marker. Nya gryt. En kompis till Sara visade vägen. Inte förrän fjärde grytet markerade Märta att det fanns någon inneboende. Vi började gräva.

Det snöade och det började skymma. Vi grävde mer.

På ungefär 1,8 meters djup kom Sara igenom till gången. Här nedan skymtar man även Märta. Hon hade slutat skälla och grävde för fullt. Vi väntade och grävde ännu lite mer. Sedan kom Märta upp självmant. Om grävlingen bäddat in sig för väl eller om den villat bort Märta (det var ett väldigt stort gryt) vet vi inte. Eller om det var något helt annat. Vi lagade och grävde igen. Gav oss för denna dagen. Så är det med jakt. Man vet aldrig och det ska ju inte vara enkelt heller.

Vi tog farväl för denna gång och jag började den ganska långa resan hemåt. Med en grävling på flaket. Mör och tacksam för en riktigt rolig helg. Vilken ynnest att få uppleva och lära sig en ny jaktform av duktiga och erfarna jägarkompisar. Jag konstaterar att grytjakt är en väldigt social tillställning, man kan prata, elda och fika. Borde vara perfekt även tillsammans med barn. Det är en jakt med mycket teamwork. Med många lager kläder då man är både väldigt varm och ibland väldigt kall (då man inte gräver och det är kallt ute). Det är väldigt smutsigt och ett riktigt bra träningspass. Viltvårdande jakt.

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s