När dagen tar slut under en sten

Ja det är inte första gången. Med stor sannolikhet inte sista gången. Som harjakten slutar under en sten. Frustrerande. Dagen var i alla fall rolig och väldigt vacker. Ända till stenen.

Jag och tvillingarna åt frukost. Fixade jaktfika samtidigt. Packade ryggsäckarna. Väntade in en vän till de små. När han kommit begav vi oss till skogs. Till fots. Tillsammans med Norma (Bergvattnets Dakka). De små storjägarna.

De fick bestämma håll. Resonerar kring alternativen.

Exakt här skulle kopplet strykas.

Norma gjorde några sökrundor. De små letade gömställen. Sedan tog vi den krångligaste vägen (men med mest äventyr) till en bra eld- och fikaplats. Fikat var nästan slut och elden knappt påbörjad när Norma fick upp en hare på benen.

Vi hängde med. Lyssnade och tittade (på pejlen). Drevet började bukta i näst intill ogenomtränglig contorta. Ganska kuperat. Sedan ut på en väg och in i contortan igen. Detta repeterades några gånger.

De små började bli less. Vi började gå hemåt. Även drevet vände åt det hållet. Vi stannade upp och hoppades få se haren komma uppåt. Den svängde tidigare. Men solen hängde med.

När vi kom hem på gården mötte vi de andra. De som varit i fågelskogen. Vi fikade tillsammans. Allihop. Pratade om jaktdagen.

Jag sneglade på pejlen. Drevet stod stilla men skallen var många. Jag förstod direkt. Haren hade gömt sig. ”Gått i gryt”. Jag tog på mig jaktkläderna igen. Kom ihåg pannlampa. Gav mig iväg. Rädd att Norma skulle fastna eller göra illa sig (det har hänt förut). Solen var på väg ner. Det varma ljuset skänkte lugn. Trots allt.

Drevet stod stilla där jag inte varit förut. Tät skog till en början. Mycket spår av älg. Sedan ett hygge. Nytt för mig. Under färgglad himmel. Färgad av solnedgången.

Jag ropade när jag kommit lite närmare. Visslade. På Norma. Hon brukar bryta ganska snabbt då. Brukar komma på inkallning. Men inte idag.

Några hundra meter kvar.

Det var en stor sten denna gång. Under vilken haren tryckte tryggt. Norma tog sig inte långt. Inte nära. Nära skjuter ingen hare.

Jag kopplade Norma. Utsåg haren till dagens vinnare. Traskade hemåt medan mörkret tog överhand. Ändå glad. Över dagen. Över alla dagar i skogen. Även de som slutar under en sten. Ännu mer över de jaktlyckliga. En sådan dag hade Harry och grannen Nicke förra helgen.

Fina, finurliga Harry. Han som alltid lånar en bok till mig när de har biblioteksdag med skolan. Veckans Harry-bok passar väl in i dagens bloggtema. ❤

 

2 kommentarer

Add Yours
  1. Katta Bucketlife

    Blev lite varm ändå, att haren fick utses till vinnare – en fin grej med jakt att även en ”misslyckad” dag är en riktigt bra dag. Så fint du beskriver en dag i skogen, jag är liksom där!

    Gilla

    • detvildalivetinorr

      Tack snälla! Himla roligt att höra! ❤
      Ja det är ju faktiskt oftare som viltet vinner. För varje vinst man själv gör som jägare ligger mycket tid bakom. På olika sätt. Jag tänker att det inte alls skulle vara roligt annars. Om det inte vore en utmaning och om man inte fick så mycket annat inpå. Massor av upplevelser i naturen. Jägare om några är ju dessutom väldigt måna om livskraftiga viltstammar vilket det är många som inte tänker på. Mycket tid läggs ned även på det.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s