De första dagarna i november…

…de bjöd på mycket varierat innehåll. Sol, dimma och skarpföre. Glädje och sorg. Jakt, bilköp och hemmafix.

Fredag åkte hela familjen till Vilhelmina. För att titta på en bil. En riktig bil. Som tar sig fram. Tryggt. Snyggt. Den fick följa med hem. Istället för Passaten. Ingen är gladare än jag. Ja hela familjen är glad. Nu fattas bara en hundkåpa och lite andra detaljer.

Halkigt och dimmigt hela dagen. Hela vägen. Med inslag av en och annan ren.

Helgvädret fortsatte varierat. Föret var dock detsamma. Väldigt skarpt. I skogen. Finnspetsarna trippade ovanpå skaren. Till skillnad från stövaren och vi tvåbenta. Högljutt och klumpigt tog vi oss fram i skog och mark. Siri gjorde flera fågelfinnande i träd och vår vän Nicklas var den som till slut fick chansen att belöna henne.

En mogen, vacker tjäderdam.

Fikapauser i grillkåtan. Med söner och kompisar. Marshmallows, bullar och kaffe.

Koppelpromenader med Norma. För att inte skada tassar eller ben med jaktspring i den vassa skaren. Trist men bättre än inget alls. Vackerväder gjorde saken bättre. Med gnister av isdroppar i träden.

Det är alltid bra att röra på sig. Extra bra när man försöker sluta snusa. Det går faktiskt över förväntan. Än så länge. Kanske har rynkorna blivit några fler? Nåväl.

En afton försökte vi locka och jaga järpe. Jag, Edward och Henry. Kvalitetstid i skogen. Helt utan byte men ändå. Mysigt. Henry som lovade att vara tyst som jordklotet. Edward som egentligen tyckte att Henry borde stanna hemma sade att jordklotet inte alls är tyst utan lever om med som ett jämnt brus. Det sistnämnda är nog lite mer Henry faktiskt men han försökte. De två kom överens när vi väl satt där. I skogen. Man brukar ju säga att jakten förenar. Tänk vad mycket roligt de (och vi) kommer att kunna ha tillsammans även fortsättningsvis. ❤

Tänk vad mycket trevliga och roliga människor man träffar genom jakten. Olika kön, olika åldrar, olika erfarenheter. Alla med samma intresse, samma livsstil. Vissa sätter sina spår mer än andra. I själen och i hjärtat. På olika sätt. En sådan var stövarfantasten Martin. Med visdom, erfarenhet och omtanke.  Fina Martin som haft så mycket motgångar i livet. Som ändå var så glad, berättade så mycket historier. Som förtjänade flera års medgångar. Som inte fick det. Som vandrade vidare för en vecka sedan. Jag fick veta det i helgen. Tårarna kommer och går. Jag som inte kände honom så väl egentligen känner en otrolig sorg. Livet är så orättvist. Alldeles för kort ibland.  Martin var bara 64 år. En del säger att en jägare aldrig dör utan bara vandrar djupare in i skogen. Hoppas du är där Martin, att du njuter för fullt av skönsjungande hardrev. Smärtfritt och leende. På återseende. Vid brasan. Djupt inne i skogen. ❤

2 kommentarer

Add Yours
  1. Katta Bucketlife

    Vilket fint inlägg och ja, fan vad sorgligt det är med tidiga slut för fina människor. Beklagar förlusten.

    Hängde just med min kompis Sara och hämtade ut en pickup, det är rediga vinter- och vildmarksbilar det. Kommer sjäv inte ha nån sån, men det är något visst med trygga, stabila bilar när man bor såhär. Där de verkligen gör nytta, till skillnad från när de körs till och från skolan i Stockholms innerstad.

    Liked by 1 person

    • detvildalivetinorr

      Tack snälla du! 🧡 Verkligen sorgligt, onödigt och orättvist.

      Ja en pickup är nästan ett måste och har man vant sig så går inget annat. Man vill fram. Överallt. Det kommer att passa även Sara som handen i handsken tror jag.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s