Miljöträning

Det är väldigt viktigt med miljöträning. För hundvalpar. Så att de ska känna sig trygga i alla möjliga miljöer och situationer. Jag tänker att det även gäller människovalpar. Ja det gäller nog även vuxna. För de sistnämnda blir det mer av en utmaning men alltid lär man sig något. (Det har jag gjort sista veckorna men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.) Vår hemmamiljö såg annars ut i onsdags. Då hade den första snön lagt sig som ett tunt, nött lakan kring vår gård. Det var det första sönerna såg när de steg upp på morgonen. Funderade om vi kunde köra skoter efter skolan.

Det blev ingen skotertur men väl skidträning kvällen efter. För tvillingarna. I den närliggande människobyn Norsjö. Bara det är miljöträning när man bor för sig själv i skogen. Det var dock barmarksträning denna kväll och jag passade på att miljöträna Siri under tiden. Samt motionera oss två. I elljusspåret.

Fredag kom det mer snö.

Det allra mesta tinade bort under eftermiddagen.

Efter hemmafix och jakt på lördagen åkte hela familjen mot den större människobyn Skellefteå. Det är alltid lite gruvsamt med sådant. Att lämna skogshemmet. Glesbygden. Men nyttigt. Kanske. Det var i alla fall himla trevligt just denna kväll. Att vara på mina farbröders 130-årsfest och träffa bästa släkten. Det blir alltför sällan ju äldre man blir men detta år har det hänt flera gånger. Både i glädje och sorg. Både på kalas och begravning. Sönerna tycker att det är himla intressant och roligt att träffa alla, speciellt alla tremänningar. Det är något speciellt med blodsband.

Man ska inte fota folk som äter. Inte sina barn heller men här var de i alla fall samlade. Med finskjortor på. Helt olika. Även på insidan. Men finast. Såklart. ❤

De två av mina fina farbröder som vi firade kvällen till ära. Kjell och Brynolf. ”Skogstokiga” i skogen även de. Hipp hipp hurra!

Idag har jag och sönerna miljötränat i isladan. Premiär för skridskoåkning för detta år. Väldigt roligt. Väldigt ont i fötterna. I år önskar jag mig bra isar på sjöarna. Skridskois på riktigt. Det är absolut roligast! Efter åkningen åkte vi till kompisarna (som ”lurade” med oss till isladan) och hälsade på deras nya familjemedlem. Blivande älgarnas skräck. Östlaikan Curt. Sötare än socker.

Vi avslutade denna söndag i skogen. Jag, Henry och Wilda. En helmysig tur.

Sönerna börjar vara riktigt duktiga på att läsa av pejlen. På att hitta i skogen. Jag låter ofta de bestämma väg och föreslå väg tillbaka. Prägla in orienteringsförmåga. Om det nu går? Det viktiga är ändå att de känner sig trygga i skogen. Det gjorde Wilda också. Hon är inne på sitt elfte år och hör väldigt dåligt. Hon sökte riktigt bra idag. Överlycklig att få jaga. Det enda ståndskall vi fick smyga in på var dock tomt. Men hon var lycklig och det var vi också. Över mysig och alltid lika välbehövlig tid i skogen. ❤

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s