Springtävling och spöken i fjällvärlden

Fredag efter lunch styrde vi kosan mot fjällen. Jag och Maria. Var uppe i god tid. Packade in oss i stugan och åt middag ute på bron. Moln och sol istället för det utlovade regnet. Knappt någon vind alls. Lika vackert som alltid. Mycket prat och nerver om nästkommande springtävlingsdag. Efter några koppar kaffe körde vi upp mot norska gränsen.

Tänkte strosa på fjället lite. Vår första plan tog stopp vid Junkarälven. Som vi inte tog oss över. Vi vände tillbaka en bit och parkerade vid den sägenomspunna rastplatsen.

Här går stigar till Stalotomterna. Fornlämningar efter fasta, samiska boplatser. Från yngre järnåldern. De syns väldigt tydligt trots att de är mer än tusen år gamla. Svindlande. Stalo var enligt sägner några slags ståljättar. Enögda, elaka och dumma. Många sägner om dessa slutar med att en listig same lurar Stalo ner i vattnet där denna drunknar. Innan man kommer till Stalotomterna kan man gå förbi, och in i, statens vilstuga. Vi brukar kalla den gränsstugan och har lunchat här många gånger vintertid då vädret varit busigt. Den här fina men tyvärr väldigt slitna stugan flyttades hit i slutet på 1870-talet. En stuga med stall. Här kunde folk och hästar vila. Speciellt vintertid i det väglösa landet. Riktigt sorgligt att den fått bli i så dåligt skick.

Många har övernattat där genom åren och många säger att det spökar där. Speciellt i det inre rummet där de som försökt sova där sägs ha blivit utsparkade av en ”kärring”. Jag undrar om det är i sovrummet nedan? I den otroligt nergångna stugan fanns här både säng med madrass och matta på golvet…

Vi behövde dock vår skönhetssömn till morgondagen så vi rundade stugan och gick upp på fjället istället. Njöt av utsikten. Tills riktigt mörka moln började glida in från Norge-hållet.

Tillbaka i stugan laddade vi upp med jaktfilm och mörk choklad. Lite regn strilade ner längs fönstren. Det blev en ganska tidig kväll och en tidig morgon. Vid sextiden dukade vi upp frukost och försökte kämpa i oss så mycket bra grejor som möjligt. Termometern visade på sju grader. Vi körde till Camp Polcirkeln och fick våra startnummer. Ställde oss i helikopterkön. Det Maria var mest nervös över. En spypåse hade hon tryckt ner i vätskeryggsäcken.

När vi väl kom upp i luften gick det dock hur bra som helst. Maria kan till och med tänka sig att göra om det. Åka helikopter. Fjällen är dessutom helt galet vackert även lite från ovan. Jag led lite av att bara ha mobilkameran med.

På plats vid Guijaure.

Där blev det en hel del väntan. Kall väntan. Tvåhundra löpare skulle flygas hit. Förutom ett fåtal som gått upp dagen innan och tältat. En extra eloge till dem. Vi blev lite less på att vänta faktiskt. Det var det enda tråkiga med dagen. Vi kollade in stugan, utedasset och tältkåtan. Var taggade på att komma igång med springet.

Tog skydd inne i tältkåtan ett tag. Pratade med andra löpare. Kolla in helikoptrarna. Fyra stycken som flög skytteltrafik.

Provade hängbron och fotade vattendrag.

Efter lite gemensam uppvärmning och då klockan passerat tio gick starten. Alla samtidigt. Det började med några rejäla flaskhalsar där det var blött och med trasiga spångar. Vi tog det ganska lugnt, ville se se till att vi var varma. Sedan joggade vi på. Uppför och nerför, uppför och nerför. Redan de första kilometerna var man genomblöt om fötterna. Det var blött, lerigt och stenigt på många ställen. Men det kändes riktigt bra. Vi gick i många större backar men annars höll vi ett helt lagom springtempo. Jag tog en enda bild längs vägen. Efter den värsta backen. Då vaderna sved som bara den.

Efter vatten och energibar fortsatte vi. Kom just efter till en kotroll. Då hade vi sprungit en mil. Fick festis och kaka. Fortsatte. Några backar till sedan var det bara utför. Sprängstenigt och lerigt. En hel del spångar. Sista hundra metrarna gick längs Silvervägen. De var nog de tyngsta. Våra knän ville verkligen inte mer. Vänner vid vägen hejade på. Vi fick energi att lunka lite fortare in i mål. Arm i arm. Så jäkla glada, nöjda, stolta och lite ledbrutna. Vi gjorde det. Långt över förväntan. 17,2 kilometer i fjällen. Arctic Circle Race 2018. Inga placeringar att tala om men vi gjorde det under tre timmar. Får bättra på tiden till ett annat år. Kanske.

Vi stretchade och åt en hamburgare på plats. Sedan skyndade vi tillbaka till stugan. Stretchade mer, duschade och firade med en öl. Pigga och euforiska. Stapplade fram mer som 80-åringar än 40-åringar men himmelens glada. Det var bankett i Arjeplog som avslutning på det hela men vi valde att ha vår egen bankett i fjällstugan istället. Tapas, bubbel och mer jaktfilm.

Före nio kom tröttheten ikapp. Det blev en riktigt tidig kväll på en riktig toppendag. Dagen efter åt vi en lång frukost och packade ihop oss. Knäna var bättre men långt ifrån sig själva. Jag stapplade runt ett varv på Sandvikens Fjällgård för att försöka fånga regnbågen med bästa vyn. Hann inte riktigt dit innan den börjat blekna men ändå. Älsk på regnbågar! Och på fjäll! Ett riktigt fint fjällavsked. För denna gång. ❤

Väl hemma i skogen i Tjärnliden igen var det bara att börja tvätta. Speciellt skorna. I veckan ska jag minsann unna mig nya.

Resten av familjen kom också hem. Med kramar, upplevelser och tvätt. Tvillingarna hade varit i sommarstugan med mormor och morfar. Fiskat, fiskat och badat. Harry tog nytt PB på abborre. Henry tog nytt fiskmängdrekord. Daniel, Edde och farfar hade varit på jaktresa till Göteborgstrakten. Till vår vän Kjell. Daniel fick skjuta både en råbock och en räv. En riktig toppenhelg för hela familjen. Äventyr och upplevelser. Stort tack till alla inblandade! ❤

 

 

6 kommentarer

Add Yours

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s