Mammor och barn på äventyrsdag. Från berg till grotta.

Sist jag och Hanna sågs pratade vi om en äventyrsdag. Med barnen. I närområdet. Sådant som ofta glöms bort och sådant som man vill besöka minst en gång per år. Ett berg och en grotta var målet. Söndag blev dagen. Äventyrsdagen. I trakterna kring Kalvträsk.

Vi skulle mötas i Kalvträsk efter lunch. Lite halvflyktig tid då både jag och Hanna är obotliga tidsoptimister. Vi ringdes under vägen. Ungefär lika stressade men helsynkade. Var på plats nästan exakt samtidigt. Trots både viltspaning och diverse andra pauser.

Vi körde en bit till. Målet var Vitberget (en av Västerbottens högsta punkter) och dess utsiktstorn. Man tar sig ganska långt upp med bil först. Om man har en hög bil vill säga. Vi parkerade, tog på oss ryggsäckarna och började vandringen uppåt. Genom otroligt fin skog. I Vitbergens naturreservat.

Det finns väldigt fina vandringsleder/stigar lite överallt kring Kalvträsk. Välmärkta. Spännande. Hur sugen blir man inte på att gå till Sagoön till exempel?!

Men nu skulle vi upp i utsiktstornet. Tjugo meter högt. Ett före detta brandtorn/luftspaningstorn. Det var en ganska molnig dag med regn utlovat till aftonkvisten. Ändå såg man ungefär hur långt som helst.

Jag tog ganska få och väldigt snabba bilder där uppe. Det visade sig nämligen att tvillingarna inte var det minsta höjdrädda ens på den höjden. På gott och ont.

Vi kom ner. Med påtvingad sakta mak för de små. Började leta en bra fikaplats. Stugan nedanför kan man gå in i men dörren hade hängt sig rejält. Vi bestämde oss för att inte plåga upp den. Vi hade sett en skylt om en stig mot ett vindskydd. Vi gick ditåt. Det ångrade vi inte. Hur fint som helst. Med magisk utsikt även där.

Henry och Rut spanar. På var sitt sätt.

Vi dukade upp vad som nästan kan kallas en hel fikabuffé men man kan inte ha för mycket av den varan när barnen är med. Glöm inte toapapper heller. Och glöm absolut inte att täcka över eventuella terrängbehov. Ordentligt! Det är en naturlag. Likväl som att inte skräpa ner.

Tillbaka och nerför gick det fort. Lite för fort ibland. Harry ramlade och skrapade sig på huvudet. Som tur var bara skrap. Det gick fort över.

Vi packade in oss i bilen. Körde mot nästa mål. Vitträskgrottan. Även kallad björngrottan. Jag och sönerna gick dit förra året. Längs en lite längre stig. Idag tog vi den kortare då benen redan fått sig en omgång. Här nedan väntar Hanna och Rut in barnen som passade på att klättra omkring lite på vändplatsen där vi parkerat.

Den här grottan är väldigt spännande för de små. Lite halvläskig för vissa. Jag och Henry gick först ner. Man får som kräla in men där inne är det vidare. Format som i två ”rum”. Med mycket spindelnät. En pannlampa är ett måste. Alltid lika fascinerande att tänka på att en desertör (från finska vinterkriget antar jag) bodde här i två vintrar. Han gjorde det bra minsann!

Hela äventyrsgänget (utom jag då) i grottöppningen. Hanna, Arvid, Karin, Henry, Harry och Rut. (Vår Edward var på andra äventyr den dagen).

Tvillingarna (som snart blir sex år) började nu vara lite trötta i benen. Lite nötter, choklad och åka på rygg en bit så gick det över. Framme vid bilarna igen insåg vi att tiden gått fort. Lite fortare än tänkt. För tidsoptimisterna. Glada och nöjda över dagen sade vi adjö och på återseende. Med planer om fler äventyr.

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s