Fjäll, forsar och långa tankar

Det var några dagar sedan sist vi sågs. Lästes. Nästan en vecka sedan. En vecka som varit både lång och kort. Både vanlig och eljest. Väldigt mycket att göra men mycket roligt. Bland fjäll, forsar och inland.

Vi börjar i onsdags. På morgonkvisten. Hemma i Tjärnliden. För ovanlighetens skull var tvillingarna redo att åka i väldigt god tid. Förväntansfulla. Det var dags för inskolning på förskoleklass.

Jag gillar att de blir större. Utvecklas. Växer med livet. Ibland går det extra fort. Tiden. Livet. På gott och ont.

Efter en mycket lyckad inskolning åkte jag iväg på åkerijobb i Bastuträsk. Lite längre än jag tänkt (som vanligt). Hämtade barnen. Mötte upp farmor och farfar hemma (maken jobbade eftermiddag). Packade allt jag inte packat. Kramade alla. Flera gånger. Styrde sedan bilen norrut. Mot utbildningsuppdrag (YKB). Drygt 30 mil senare och 20 grader svalare började jag närma mig mitt mål. Hemavan.

Jag anlände till ett lugnt och vackert Hemavan. Skönt med lågsäsong tänkte jag. Hämtade ut nyckeln till mitt rum i en brevlåda. Jag skulle bo i huset ”Renen”. På Hemavans Fjällcenter. Det såg inte mycket ut för världen på utsidan men himla fint och mysigt inne. Med en fjällkarta på väggen kan det bara inte bli fel! Rent och fräscht. Överallt.

Torsdag morgon åt jag hotellfrukost och förberedde dagens utbildning. Samtidigt. Konferensrummet var i samma hus som restaurangen. Det är alltid lite nervöst när man är på ett nytt ställe. Om tekniken ska vara med en eller inte. Det var den till slut. Ett riktigt härligt gäng deltagare på det. Efter arbetsdagens slut knöt jag på mig löparskorna. Irrade runt lite för att hitta en beskriven väg till älven. Jag gick bet. Siktade mot elljusspåret istället. Vek av då jag hörde forsande vatten. Det är något speciellt med det. Och med färgen på forsande fjällvatten.

När jag hittat tillbaka till hotellrummet tog jag en dusch och sedan en promenad till affären. På jakt efter middag. Passerade ett fint kapell, mitt i ”byn”. Här gifte sig tvillingarnas favoritfröken Irene för 39 år sedan. ❤

Det var fantastiskt fint väder. Jag gick tillbaka till hotellet. Hoppade in i bilen och åt maten medan jag körde ännu längre norrut. Mot norska gränsen. Tänkte att jag ju kunde gratta Norge personligen på nationaldagen. 17 maj. Stannade flera gånger. Strosade, fotade, njöt.

Tänkte på en dokumentär jag sett. ”De vita viddernas kvinna” (finns på SVT play). Tänkte på hennes beskrivning av behovet av frihet. Att hon fick det som mest tillgodosett när hon var ute på vidderna. I all enkelhet. De var då hon kunde tänka de långa tankarna. Så himla bra beskrivet tänkte jag och nickar instämmande varje gång jag tänker på det.

Jag passerade ett till kapell. Helt ensamt. Med magisk utsikt.

Ju mer jag närmade mig gränsen ju mer moln dök upp på himlen. Jag bestämde mig för att vända om. Försökte komma ihåg fina platser jag redan passerat. Att stanna till på.

Strosa. Tänka långa tankar. Njuta.

Det fanns ödehus även här. Jag dras till dem. Fascineras. Sörjer. Funderar och fantiserar. Kring historien.

Några timmar senare var jag tillbaka. I Hemavan. Kollade igenom morgondagens jobb. Finslipade. Hoppade i säng. Utbildade på fredagen. Med samma trevliga gäng. Efter avslut och avsked satte jag mig i bilen och åkte bara en dryg mil söderut. Till min vän Heidi och ekostugprojektet. I Västansjö.

Tills deras stuga är klar hänger de i ”svärisarnas” stuga. Himla fint och mysigt. Vi lagade mat och spanade efter en rovfågel vi såg skymten av lite nu och då. Till slut lyckades jag fånga den på bild.

Efter lite experthjälp fick vi veta att det var en stenfalk. Eller rättare sagt två. Ett par. Som trivs i fjällen (som vi). Som snart ska lägga ägg. Turas om att ruva. Jämställda. Fina.

Fin var även maten. Ugnsrostade grönsaker och grillstekt älg. Klimatsmart. Enkelt. Supergott. Det slår mig ofta hur himla gott det enkla är. Vilken ynnest det är att vara jägare och odlare. På flera olika sätt.

På kvällen satt vi vid den gigantiska öppna spisen. Eldade. Myste. Tänkte långa tankar och hade långa samtal. Om allt möjligt viktigt. Då Heidi är ganska (underdrift) kvällstrött gjorde vi kväll vid elvasnåret.

Jag är ganska (ännu mer underdrift) morgontrött. Jag tvingade mig upp vid halv nio. Då hade Heidi redan kapat ner några träd, städat ur garaget och kokat kaffe.

Efter frukost (min första och Heidis andra) packade jag in mig i bilen. Glad och tacksam. Bättre att få lite kvalitetstid än ingen alls.

Vid Ryfjället stannade jag till. Tänkte tillbaka. Mindes. Då jag var upp på toppen. Tältade vid foten. För flera år sedan. Tillsammans med ett gäng elever då jag jobbade på skolan i Storuman. En himla fin och lyckad utflykt.

På parkeringsplatsen nedanför träffade jag på ett äldre par. Hjältar. De var ute och plockade skräp. På alla P-platser. Jag berömde dem med stora ord. De berättade att det var ovanligt lite skräp i år. Men ändå skräp på varenda p-plats. Bedrövligt! Vad är det som gör att folk blandar ihop p-platser med soptippar? Som vill skräpa ner vår fina natur? Mycket märkligt!

Jag stannade till även vid Beukaforsen. I vanlig ordning. Åt lite god renkorv och en ganska äcklig chokladproteinbar.  Vindelälven var helt galen. Både vad gällde krafter och vattenmängd. Mäktigt!

Väl hemma hann jag bara krama om de mina och ta en dusch innan det var dags att sätta sig i i bilen igen. Men det tar jag mer om en annan dag. Nu är det hög tid att dejta John Blund. Nattinatt!

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s