Vinterskog. Med utsikt och utmaningar.

Lördag. Egentid med tvillingarna. Efter utelek och hundmotion tog vi bilen till Norsjö för att handla lite mat och köpa lördagsgodis. Vi handlade i raketfart så att vi skulle hinna köra lite fina omvägar medan ljuset fanns kvar. Dagarna har blivit något längre men man får ändå verkligen hushålla med ljuset. Vi fick till och med se solen. Bredvid Solia (den lokala skidbacken).

Det är alltid roligt att köra nya vägar, omvägar eller vägar man sällan tar. Eftersom det var en klar dag siktade vi på höjder. Med lördagsgodis fulla munnarna.

På några ställen stannade vi och gick ut. Kollade in. Beundrade. Frös. Det blåste kallt som tusan.

Men vilken utsikt. Så vackert. Allt. Hemmablind (eller bortablind) inför naturen och skogen kommer jag aldrig att bli. ❤

Skogen och bergen är lite mer svårtillgängliga denna årstid men kolla bara där solen lyser upp trädtopparna. Vem blir inte naturreligiös av det?

Vi kom ut i vår grannby. Hade köpt munkar på affären och for på fikabesök till vänner. Vintervackra Bjursele med fina sjönära hus och stugor.

Söndag morgon var det dags för andra äventyr i vinterskogen. Jag och min barndomsvän Maria skulle ut på toppfågeljakt. Här närmar jag mig ostrikets hjärta. Burträsk. Maria bor där och jag har växt upp där under större delen av min barndom.

Jag hämtade upp Maria och vi drog vidare mot hennes jaktskog. Solen visade sig och även några orrar inte långt från jaktmarken. Bådade gott.

Vi drog på oss Tegsnässkidorna och skidade iväg. Tungt gick det men roligt var det!

Det var väldigt många diken vi skulle över. Diken som inte alltid hunnit frysa under all snö. Jag lyckades rasa ner i ett, med skidorna på. Det var dock som ett flak snö kvar mellan mig och survattnet. Jag lyckades lirka av mig skidorna och ”hoppkravla” mig upp på sidan för att sedan försöka fiska upp skidorna. Det gick.

En hel del fnissande blev det. När man glider/trampar/kämpar med skogsskidorna glömmer man som bort hur himla mycket snö det faktiskt är. Tills man ramlar eller nästan blir ”doppidike”. Man är smidig som en blåval i snön. Armarna når inte ner till marken för att ta stöd, stavarna sjunker alldeles för långt och med några kilo ryggsäck med bössa och fika (som man oftast inte hinner fika eftersom man vill skida på medan det är ljust och medan någon fågel kanske sitter uppe).

Nu var det Marias tur att ta sig över vattendiket…

Det gick mycket bättre. Vi skidade på i några timmar, inte ett liv såg vi förutom en lavskrika och senare snöflingor stora som lapphandskar. Extremt mycket mårdspår var det. Måste ta med Maria på en ”trappertur” här hemma och inspirera till fällfångst.

Även om jaktlyckan uteblev hade vi en himla fin (och svettig) dag. Det måste vi snart göra om. Vi lastade skidorna på skidstället som inte är ett skidställ men helt perfekt ändå och drog hemåt bland snömoln i solnedgångsfärger.

Idag gick det desto bättre för Maria som fick med sig en orrtupp hem. Själv var jag på jobb idag. Det var extremt ångestfyllt igår, inför idag, men det gick över på väg till jobbet. Eller ja medan jag väntade på att en skogstraktor skulle lastas mitt på hemmavägen. Typ den enda trafikstockning som inträffar härikring. Jag drack kaffe i min termosmugg och åt en macka under tiden. Glesbygdslivet. ❤

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s