När dagen tar slut under en sten

Ja det är inte första gången. Med stor sannolikhet inte sista gången. Som harjakten slutar under en sten. Frustrerande. Dagen var i alla fall rolig och väldigt vacker. Ända till stenen.

Jag och tvillingarna åt frukost. Fixade jaktfika samtidigt. Packade ryggsäckarna. Väntade in en vän till de små. När han kommit begav vi oss till skogs. Till fots. Tillsammans med Norma (Bergvattnets Dakka). De små storjägarna.

De fick bestämma håll. Resonerar kring alternativen.

Exakt här skulle kopplet strykas.

Norma gjorde några sökrundor. De små letade gömställen. Sedan tog vi den krångligaste vägen (men med mest äventyr) till en bra eld- och fikaplats. Fikat var nästan slut och elden knappt påbörjad när Norma fick upp en hare på benen.

Vi hängde med. Lyssnade och tittade (på pejlen). Drevet började bukta i näst intill ogenomtränglig contorta. Ganska kuperat. Sedan ut på en väg och in i contortan igen. Detta repeterades några gånger.

De små började bli less. Vi började gå hemåt. Även drevet vände åt det hållet. Vi stannade upp och hoppades få se haren komma uppåt. Den svängde tidigare. Men solen hängde med.

När vi kom hem på gården mötte vi de andra. De som varit i fågelskogen. Vi fikade tillsammans. Allihop. Pratade om jaktdagen.

Jag sneglade på pejlen. Drevet stod stilla men skallen var många. Jag förstod direkt. Haren hade gömt sig. ”Gått i gryt”. Jag tog på mig jaktkläderna igen. Kom ihåg pannlampa. Gav mig iväg. Rädd att Norma skulle fastna eller göra illa sig (det har hänt förut). Solen var på väg ner. Det varma ljuset skänkte lugn. Trots allt.

Drevet stod stilla där jag inte varit förut. Tät skog till en början. Mycket spår av älg. Sedan ett hygge. Nytt för mig. Under färgglad himmel. Färgad av solnedgången.

Jag ropade när jag kommit lite närmare. Visslade. På Norma. Hon brukar bryta ganska snabbt då. Brukar komma på inkallning. Men inte idag.

Några hundra meter kvar.

Det var en stor sten denna gång. Under vilken haren tryckte tryggt. Norma tog sig inte långt. Inte nära. Nära skjuter ingen hare.

Jag kopplade Norma. Utsåg haren till dagens vinnare. Traskade hemåt medan mörkret tog överhand. Ändå glad. Över dagen. Över alla dagar i skogen. Även de som slutar under en sten. Ännu mer över de jaktlyckliga. En sådan dag hade Harry och grannen Nicke förra helgen.

Fina, finurliga Harry. Han som alltid lånar en bok till mig när de har biblioteksdag med skolan. Veckans Harry-bok passar väl in i dagens bloggtema. ❤

 

Från hjärta till hjärta

Förra veckan var hektisk. Men samtidigt hjärtlig. I slutet av veckan anlände jag till Storuman. För att förena nytta med nöje. Utbildningsuppdrag och besök hos efterlängtade, ekohusbyggande vänner. Heidi och Björn. Jag fick soppmiddag, vin och spännande samtalsämnen.  Hjärtligt! Som alltid i deras sällskap.

Kvällen fortlöpte i den andan. Emellanåt hann vi även träna på annat hjärtligt. På HLR (Hjärt- och Lungräddning). Jag hade med dockor och annat till utbildningsuppdraget dagen efter (YKB 5 och Hjälp på väg). Vi övade och diskuterade erfarenheter och skillnader i HLR på vuxna och barn. En hel del skratt blev det också. Blandat med allvar. Det är mycket viktigt att kunna HLR.

Kvällen gick fort. Som tiden alltid gör då man har trevligt. Dagen efter var det utbildningsdags. Även den dagen gick fort. Väldigt duktiga deltagare. Väldigt viktig kurs. Nedan en bild från en av våra arrangerade trafikolyckor.

Annat viktigt och hjärtligt är naturen. Alltid. Senaste tiden har den bjudit på en hel del fina färger, dimma och minusgrader. Perfekt för återhämtning. ❤

Hjärtliga stunder med gamla Wilda. Hon vill ha mer närhet nu än någonsin. Får sova på övervåningen, nära oss, trots att det egentligen inte är tillåtet. Dispens för gammal hund. Om mindre än en månad blir hon 11 år. Det märks. Vi tar vara på de hjärtliga stunderna. ❤

Unghunden Siri vill alltid ha närhet. När hon är inne. Vill ha jakt, bus och kel. I den ordningen. Lycklig när lillhusse Henry drar ut på nattningen. När han verkligen måste kramas en gång till (bland annat). Vår kramgoa buffel Henry som orättvist verkar drabbas av allt möjligt. Som oförtrutet kämpar på. Go och glad. Trots tråkiga besked och begränsningar. Älskade hjärtan. ❤

Jag vet att man ska fokusera på allt som man faktiskt kan göra. Att man inte ska fokusera på begränsningar. Det är lättare sagt än gjort kan jag tycka. Speciellt om det gäller ens barn. Hur tänker du? Hur gör du?

 

 

Uppåt väggarna

Det har hänt saker. På en del väggar. Vilda väggar. Vilt uppåt väggarna. Hemma i skogen.

För några veckor sedan gjorde vi klara våra fina troféer från höstens hjortjakt i Södermanland. Nu hänger de på väggen. Bevarade minnen. Vackra minnen. Minnen för livet. Svärfar har gjort de fina sköldarna i mitt favoritmaterial ”gammladuvirke”. Mina två fick hedersplatser i vardagsrummet.

På övervåningen har det också hänt grejor. Golvmattan är utbytt och vårt sovrum har fått nya tapeter. En finsk tapet. Det är inte riktigt klart där inne men ni får ett litet smakprov från min sängända så länge. Som synes är även vår sänggavel av ”gammladuvirke”. Jag har ritat och svärfar snickrat. Annat vilt på omgivande väggar.

I somras gjorde jag några fina fynd till hemmaväggarna. På en antikaffärutflykt tillsammans med min svägerska Josefin. Två fina tryck och en lodjurslitografi. I ärlighetens namn behövde vi verkligen inte fler tavlor men kan man egentligen ha för många? När vilda motiv dyker upp har jag svårt att hålla mig. Så småningom vet jag att de kommer att finna sin plats i vårt hem.

Förra veckan fanns det gott om vilda djur även på andra väggar. I de fina, vilda konferenssalarna på Anisa i Lycksele. Jag höll utbildning i ”Lodjursrummet”. Passade mig som handen i handsken.

Igår var jag på utbildningsuppdrag i Luleåtrakten. Anlände dit kvällen före. Till fina Örnvik. Somnade faktiskt väldigt ovaggad trots fondväggen. Eller kanske tack vare den.

Själv har jag också varit lite uppåt väggarna. Inte direkt galen men ganska upprörd. Över lite olika saker. Det mesta har fått en lösning. Jag måste träna på att vara mindre snäll och mer sträng. Eller kanske behöver jag bara en snus? Hur det än är har jag i alla fall varit mer längs vägarna än uppåt väggarna. Blöta och leriga vägar. Ibland isiga. Väldigt nöjd med nya bilen. Idag styrde vi till Storuman. Jag och pärlan.

Håriga rumpor, slott och filminspelning

I onsdags, efter utbildningsuppdrag i Lycksele, hoppade jag på ett propellerflygplan mot Arlanda. Allt gick bra och enligt planerna ända tills jag kom till hyrbilsstället. Där hade det blivit något fel. De hade hyrt ut ”min” Volvo. Sade de. Istället skulle jag få en mindre hybrid-Toyota. En modell jag inte ens hört talas om. Jag gav dem min mest skeptiska blick men lovade att göra ett försök. Då bilen saknade navigationssystem och med flera lysande lampor på instrumenteringen gick jag in igen. Jag är inte den som klagar och gnäller men det finns gränser. Även för mig. Då fanns det helt plötsligt en sådan Volvo som jag skulle ha från början. Märkligt men skönt.

När klockan började närma sig 22 styrde jag in på den sista slingriga vägen mot Svenska Jägareförbundets Öster Malma. Helljusen (inte ett enda extraljus på Stockholmshyrbilen) lyste upp delar av de vackra sörmländska markerna. De väldigt viltrika omgivningarna. Bara en bit före slottet fick jag bromsa minst fyra gånger för håriga rumpor i olika storlekar. För vildsvin som var i farten. Alltid lika exotiskt för en norrlänning som mig.

Jag möttes upp av Erica, Pia och Elin som kom direkt från skyttesimulatorn. Alltid lika roligt att träffa dem. Det är alltför sällan. Den här gången var vi inbjudna att delta i en JAQT-filminspelning. En film om JAQT (Jagande Aktiva Qvinnor i Tiden). Nätverket för kvinnor i Svenska Jägareförbundet. Vi satt uppe ganska sent och spånade kring filmandet, pratade mycket jakt och en massa annat. Samtidigt som vi åt världsgott kvällsfika (kall, kulinarisk och lokal vilttallrik samt vin och bubbelvatten). Avslutade kvällen med en liten hundpromenad kring slottet. Ericas Bruno (Trollängens Oswald) var modell.

Helt nära slottet ligger ”Röda längan”. Det ser lite ut som ett vandrarhem på utsidan men rymmer väldigt fina hotellrum på insidan. Blanda annat. Som jägare och viltintresserad är inredningen klockren. Till och med gardinerna har jaktligt tema.

Öster Malmas slott kan man heller inte få nog av. Varken dess historiska utsida eller jakthistoriska insida. Väl värt både ett och flera besök.

Torsdag morgon var det dimmigt och lite småregnigt. Magisk frukost i restaurangen. Många koppar kaffe. Både bekanta och mindre bekanta ansikten kom fram och hälsade. Pratade. Hela den finfina godsupplevelsen till trots är det en otroligt familjär stämning på Jägareförbundet.

Vi var ett glatt men lite nervöst gäng som väntade in filmprojektledaren Josefina från Jägareförbundet samt filmteamet från Jaktkunskap.

Älgen hade bytt plats sedan jag var här sist. Nu stod den utanför restaurangen.

När man rör sig mellan byggnaderna på Öster Malma får man dessutom ofta se andra djur. Vilda och levande. Den här dagen såg jag både dovvilt och färgglada fasaner. Hur fina är de inte!?! Tack till Erica som bromsade in så fort jag såg något röra sig.

Första delen av dagen spenderade vi med filmande och skjutande på den närliggande skjutbanan. Alla inblandade var så himla duktiga, professionella och trevliga. Det var mycket mer roligt än nervöst. En himla kul dag!

Enda nackdelen med dagen var att den gick så himla fort. Vi skulle haft minst en dag till tillsammans. Jag tog inte så mycket bilder men säger till när filmen är klar. Vid årsskiftet förhoppningsvis.

Tio minuter senare än sista avgångstid kastade jag mig i hyrbilen. I full jaktmundering. Med utevarmt ansikte och brasdoft i både näsa och kläder. Glad över dagen. Över alla trevliga människor och att allt kändes som att det gick ungefär som det skulle. Resultatet kommer att bli bra. Medan mörkret sänkte sig rattade jag mot Arlanda. Jag hann i tid. Även flyget var i tid. Kors i taket. Nästa gång jag ska till Öster Malma önskar jag mig mer tid. Till att bara vara där. På återseende!

De första dagarna i november…

…de bjöd på mycket varierat innehåll. Sol, dimma och skarpföre. Glädje och sorg. Jakt, bilköp och hemmafix.

Fredag åkte hela familjen till Vilhelmina. För att titta på en bil. En riktig bil. Som tar sig fram. Tryggt. Snyggt. Den fick följa med hem. Istället för Passaten. Ingen är gladare än jag. Ja hela familjen är glad. Nu fattas bara en hundkåpa och lite andra detaljer.

Halkigt och dimmigt hela dagen. Hela vägen. Med inslag av en och annan ren.

Helgvädret fortsatte varierat. Föret var dock detsamma. Väldigt skarpt. I skogen. Finnspetsarna trippade ovanpå skaren. Till skillnad från stövaren och vi tvåbenta. Högljutt och klumpigt tog vi oss fram i skog och mark. Siri gjorde flera fågelfinnande i träd och vår vän Nicklas var den som till slut fick chansen att belöna henne.

En mogen, vacker tjäderdam.

Fikapauser i grillkåtan. Med söner och kompisar. Marshmallows, bullar och kaffe.

Koppelpromenader med Norma. För att inte skada tassar eller ben med jaktspring i den vassa skaren. Trist men bättre än inget alls. Vackerväder gjorde saken bättre. Med gnister av isdroppar i träden.

Det är alltid bra att röra på sig. Extra bra när man försöker sluta snusa. Det går faktiskt över förväntan. Än så länge. Kanske har rynkorna blivit några fler? Nåväl.

En afton försökte vi locka och jaga järpe. Jag, Edward och Henry. Kvalitetstid i skogen. Helt utan byte men ändå. Mysigt. Henry som lovade att vara tyst som jordklotet. Edward som egentligen tyckte att Henry borde stanna hemma sade att jordklotet inte alls är tyst utan lever om med som ett jämnt brus. Det sistnämnda är nog lite mer Henry faktiskt men han försökte. De två kom överens när vi väl satt där. I skogen. Man brukar ju säga att jakten förenar. Tänk vad mycket roligt de (och vi) kommer att kunna ha tillsammans även fortsättningsvis. ❤

Tänk vad mycket trevliga och roliga människor man träffar genom jakten. Olika kön, olika åldrar, olika erfarenheter. Alla med samma intresse, samma livsstil. Vissa sätter sina spår mer än andra. I själen och i hjärtat. På olika sätt. En sådan var stövarfantasten Martin. Med visdom, erfarenhet och omtanke.  Fina Martin som haft så mycket motgångar i livet. Som ändå var så glad, berättade så mycket historier. Som förtjänade flera års medgångar. Som inte fick det. Som vandrade vidare för en vecka sedan. Jag fick veta det i helgen. Tårarna kommer och går. Jag som inte kände honom så väl egentligen känner en otrolig sorg. Livet är så orättvist. Alldeles för kort ibland.  Martin var bara 64 år. En del säger att en jägare aldrig dör utan bara vandrar djupare in i skogen. Hoppas du är där Martin, att du njuter för fullt av skönsjungande hardrev. Smärtfritt och leende. På återseende. Vid brasan. Djupt inne i skogen. ❤

Veckan som började med en halo och slutade med slut…

Veckan startade med en kall och tidig måndag morgon. Nästan tjugo minusgrader. Utbildningsuppdrag i Lycksele. Ackompanjerat av en magisk halo. Så stark att den knappt gick att se på.

Efter kallväder blev det mildväder. Med mycket nederbörd. Både i form av snö och regn. Massor. Det började i Härnösand. Högt i tak på utbildningen, lågt i tak på himlen.

Jag tog inlandsvägar hemåt. Drygt 40 mil. Översnöade vägar. Mycket snö och regn. Om vart annat. Det gick sakta, det var isigt, det var alldeles för mycket sport  på radion. Jag körde faktiskt inte fel i Junsele vilket jag oftast gör av någon konstig anledning. Inte när jag ska hem men när jag ska bort. Det blir något konstigt med min inre kompass där. Jag var ändå irriterad. Nästan hela vägen hem. Mest på bilen. Att byta ut pickupen mot en vanlig bil ter sig mer och mer som en väldigt dålig idé!

Den här veckan är det höstlov. Novemberlov. För barnen. En ganska tråkig tid att ha lov på kan jag tycka. Men ändå inte. Det är såklart alltid kul att ha lov. Jag läste att detta lov förr i tiden hette ”potatislov”, att barnen då var lediga för att hjälpa till att ta upp potatis och annat på jordbruket hemmavid. Det känns mer logiskt.

Här hemma åkte tvillingarna på några dagars ledighet (och miljöträning) hos farmor och farfar i Skellefteå. Edward har följt Daniel några dagar på jobbet och sedan mig. Igår hade vi myskväll. Jag och Edde. ❤

Edde har skött tvillingarnas kråkfälla. Medan de varit i människobyn. Inte mindre än fem nötskrikor har han fångat. Vilken jaktglädje! ❤

Jag har mest haft kuddglädje. Köpte en vintrig variant i Härnösand. Man kan inte ha för många kuddar!

Igår blev jag även övertygad om en annan idé jag grunnat på ett tag. Att jag verkligen skulle prova att sluta snusa. Igen. Det var länge sedan sist och det går sällan speciellt bra. Men nu har det gått ett dygn och det dygnet har faktiskt gått riktigt bra. Jag har varken haft någon paniksnusångest, några klimakteriesvettningar eller andra slutasnusasymptom. Än så länge. Har du några bra tips på hur detta kan bli hållbart får du gärna säga till!

Happy halloween så länge!

 

 

Ögonblick av glesbygdslycka

Det krävs inte så mycket egentligen. För vår slags glesbygdslycka. Familj, skog, jakt och väder. Allt finns dessutom här hemma. I glesbygden. Bara det är lycka i sig. Här kommer några ögonblick från helgen.

Egentid med Siri i fågelskogen. Både i sol och lite lätt snöfall. Väldigt lite fågel på backen denna helg. Skönt med skogstid ändå. Frisk luft. Ännu mer efter en hektisk jobbvecka med försenade flyg. Än en gång. Jag blir inte ens förvånad längre. Väl i skogen glömmer jag det mesta. Som att jag var hemma från Göteborg halv fyra på torsdag morgon.

Jag och Daniel har jagat i skift med hundarna. Med barnen. I vanlig ordning. Jaktlycka hade Daniel dock på egen hand. På toppfågeljakt. En fin orrtupp. Min sol i solen.

Även tvillingarna har haft jaktlycka. Helgens absolut roligaste jaktlycka. Första bytet i sin presentfälla. En nötskrika. Överlyckliga.

Det sägs att nötskrika är gott. Vi har aldrig provat men nu är det nog dags. Även att göra något pyssligt av fjädrarna kanske? Bevara minnet. Har du några tips eller idéer?

En av harjaktdagarna fixade Norma haren själv. Efter en dryg timmes drev. Hon tog den. Det är verkligen inte önskvärt. Inget vi alls hade räknat med. Inget som brukar hända. Så det kan bli. Hon var väldigt nöjd i alla fall.

God mat hör också glesbygdslyckan till. Gärna vilt. Såklart. Gärna mat eller fika ute eller i grillkåtan. Ibland får man ta vad man haver. Att grilla. Som julskum och kaneläpplen. Till mellanmål.

Sönerna täljde träbitar utanför medan jag gjorde eld.

Så lite tid, så mycket mys. ❤

Sönerna har åkt bob och madrass på nästan varenda centimeter av den lilla snö vi fått hittills. Lyckan var total när vi även körde ett varv skoter på ängen. Bara för att. Medan solen gick ner.

Även Wilda älskar snön. Rullar mer än gärna runt i den. Strosar omkring i den. Blir busig och ung i sinnet. Vår fina, gamla Wilda. ❤

Tiden inomhus har vi mest spenderat en trappa upp. På övervåningen.

Vi har stökat och fixat. Flyttat undan alla möbler. Imorgon kommer målarna. Mattorna ska bytas och vårt sovrum ska tapetseras om. Det ska bli så himla roligt att se resultatet! Jag längtar. Medan de jobbar på drar jag på jobbuppdrag till Lycksele, Bastuträsk och Härnösand. Önskar Er alla en trevlig veckostart!