En skog av möjligheter

En skog av vackerheter. En stark känsla av förväntan. När man fyller kaffetermosen och knyter kängorna. Packar ryggsäcken. Plockar fram bössan. Inget som går snabbt nog, för den ivriga och lika förväntansfulla jakthunden.

Att få se villebrådet på väg ut. Det stärker känslan av förväntan.

Eller när vädret är så där härligt lågt i tak. Riktigt jaktväder. Det ingiver hopp. Förväntan. Hänförd över skogarna och utsikten i vår omedelbara närhet. I ”Bästerbotten”.

Att få lite hoppfull kvalitetstid i skogen med kärleken är bland det bästa jag vet. Smälter in så gott vi kan. Med den. Skogen. Tillsammans. ❤

Att utforska lite nya ställen. Vackert höstiga. Med skog, vatten och dimma.

Eller omgiven av träd som når ända upp till himlen. Nästan. Lite glest och mycket utsikt på det. Så himla fint!

Även om det regnar är det fint. Hundarna vill ut ändå. En själv också. Friskt!

Man kan med fördel kombinera fler saker i skogen. Som jakt och fiske till exempel. Det tycker barnen i alla fall. Bättre det än inget alls tycker jag.

Under helgen har vi även besök. Hemma. I skogen. Av vår vän Kjell. Ända från Göteborgstrakten. Jakt och jaktliga berättelser. I matchande skjortor.

Jaktlycka igår. För Daniel och Siri. Efter riktigt bra jobb. Sådär som när förväntningarna verkligen infrias. Rejält.

En tjädertupp som tillfälligt hängdes upp i skogen. Sedan i ladugården. En middag att se fram emot. Ända tills i morse. När jag jag gick ner i ladugården och endast huvudet hängde kvar. Jag gissar att det var räven som missunnade oss den. Fräckt och oväntat. Jag kommer att ge igen.

Jaktdagarna är alltid fyllda av möjligheter, utmaningar och förväntningar. Ofta blir det inte alls som man tänkt. Åt endera hållet. Ändå alltid härligt. Vackert. Alltid längtar man till nästa gång. ❤

Kvällsmat på Öland

Jag var lite nervös. Att det skulle strula till sig med resan. Det gör ju ofta det när jag ska åka långt. Oavsett fordon. Jag höll alla tummar och tår i måndags. När jag skulle flyga ner till Kalmar. En liten försening från Umeå gav mig inte mycket tid till nästa flyg men jag hann. Vågade pusta ut först när jag satt i nästa plan. När det var klart för avfärd.

När jag landade i Kalmar hade mörkret lagt sig. Men inne på flygplatsen väntade solen Erica. Jag har bara träffat henne en gång tidigare i verkligheten men vi har pratat mycket på andra sätt. En riktigt likasinnad jägarmamma. Från en helt annan del av Sverige. Hur kul som helst! Hon tog med mig till ön. Till Öland. Till deras fina jägarhem där hennes sambo lagade öländska rådjursburgare för fulla muggar. Hur gott som helst. Hur trevligt som helst.

Ett hem där man kände sig som hemma.

Det blev lite väl kort om tid. Men bättre med lite tid än ingen alls. Vi har planer för framtida äventyr.

På kvällskvisten skjutsade de mig till hotellet. Scandic Väst. Där jag både skulle sova och hålla utbildning dagen efter. Fint hotell och fräscha rum (helt utan halvläskiga gosedjur).

Jag hade fantastiskt trevliga kursdeltagare dagen efter. Vilket deltagare allt som oftast är. Det gör i sin tur jobbet ännu roligare. Tacksamt. Tacksam var dock inte riktigt ledordet då jag skulle åka hemåt. Från Kalmar till Arlanda gick det bra men inte sedan. Den enda raden på flygplanstavlan som lyste rött var mitt flyg. Istället för avfärd 22.30 var det förväntat till cirka 00.30. Kanske. Det stod trasigt i Skellefteå och inväntade tekniker från Stockholm. Man fick hundra kronor som kompensation. Att handla för på flygplatsen. Jag köpte en bok. En till. Jag hade redan två i min väska men man kan inte ha för många resböcker. Eller böcker över huvud taget. Jag hann dessutom läsa nästan två under denna resa.

Vid 01.00 satt jag på planet. Mot Umeå. Somnade nästan direkt. Försökte kämpa upp ögonen medan vi gick ned för landning. Spände magen inför själva landningen. Det gör jag alltid har jag märkt. Men istället för att landa for vi i full fart uppåt igen. Lite läskigt. Det var så dimmigt att de kunde inte landa. Efter ytterligare en stund i luften provade de landa på en annan bana. Det gick vägen. Puh! Vid 02.30 stod jag och väntade på väskan. Den kom med. Började köra hemåt men med två timmars bilkörning den tiden valde jag att halvera vägen och åkte hem till mina föräldrar. Sov några timmar där innan jag styrde vidare mot åkerijobb i Bastuträsk. Kände mig lite bakis hela dagen. Utan att alls vara det. Stort tack till maken och morfarn som styrde upp livspusslandet denna gång. ❤

Resväder

Det är nästan alltid mycket av det. Mycket väder. När jag ska resa någonstans. När jag ska åka lite längre. Eller kanske åker jag långt lite för ofta?

Som för tre veckor sedan. Då skulle jag till Stockholm. Igen. På höstens blåsigaste dag. Jag förstod att det skulle bli problem då det låg barriga kvistar längs vägen mot flygplatsen. I Umeå. Det blåste huggorm minst sagt. Varför säger man så förresten? Gillar huggormar vind?

Inne på flygplatsen var det fullt med folk. Flera plan var försenade. Man såg planen försöka landa men utan att lyckas. Medan min uppdragsgivare letade andra möjliga resesätt lyckades ett plan landa. Det var mitt. När jag satt i planet undrade jag om det var klokt. Att åka upp i huggormsvinden. Planet, som var ovanligt stort, svajade stillastående från sida till sida. På vägen upp skulle kaptenen köra extra fort sade han. Då skulle det gå bra. Då svajade det även upp och ner. Jag brukar inte svära men hörde mig själv väsa fram ett ”fy fan”.

Bilden ovan är från en trevligare flygtur. Väl uppe i luften gick det ändå bra. Den där blåsiga dagen. Till huvudstaden kom vi. Sent om sider. Där var det lugnt. Med vind i alla fall.

Några dagar senare skulle jag till Luleå. Tidigt som tusan på morgonkvisten. Daniel vet vilket dåligt resväder jag brukar lyckas få. Kärleksfullt hade han bytt sulor på bilen kvällen före. Jag hann inte mer än över Norrbottensgränsen förrän vägen gick från svartgrå till vit. Mycket vit. Allt hade dock tinat bort innan jag skulle hem. Istället regnade det. Då jag lämnade Örnvik Hotell & Konferens. Ett riktigt fint ställe med mycket historia i väggarna. LKAB hade stället som barnkoloni mellan åren 1927-1966. För att barnen från Malmfälten skulle få uppleva diverse hälsobetingelser. Jag gillar platser med historia.

Några dagar senare skulle jag till Arvidsjaur. För att utbilda ett nytt, trevligt gäng yrkesförare. I lagar och regler (YKB 3) dagen till ära. Då snöade det ännu mer. Så här såg det ut på hemmavägen vid avfärd. Snett bakom sex på morgonen.

Det var snö och renar. Både ute och inne. Det mesta tinade bort under dagen (ute i alla fall). Igen.

Laponia är faktiskt en av mina favoriter vad gäller hotell och konferens. Väldigt bra fika och mat. Väldigt mysigt. Helt i min smak.

Mellan jobbresorna har jag jobbat närmare hemmavid. På åkerikontoren i Bastuträsk. Då har det nästan bara varit fint väder minsann. Älskar att det är nära till skog och mark även där. Och när man hinner klämma in en lunchpromenad i det.

Vissa dagar har det blivit flera resor till jobbet i Bastuträsk. Sönerna jublar om de ”måste” följa med. Speciellt om morbror Philip också är där. Jag känner ibland att det är svårt att vidga sönernas vyer vad gäller yrken. Andra yrken än just sådana som involverar tunga fordon. De blir ju väl indoktrinerade. Av både mig och Daniel och många runt om oss. Det viktigaste är ändå att de blir precis vad de vill bli. Att de gjort sitt bästa i skolan så att har större möjligheter att bli precis vad de vill.

Förra veckan var det mest halkigt. På vägarna. Jag jobbade några dagar i Bastuträsk och utbildade i två dagar. I Lycksele och Arvidsjaur. Igen. Nu var det ingen snö kvar.

Mellan det har jag varit hemma med familjen och djuren. Såklart. Sprungit runt i Daniels alldeles för stora träskor och jagat norrsken på kvällarna. Det var flera magiska norrskenskvällar i rad. Jag fick inte en enda vettig bild egentligen men jag njöt av stunderna. Och att hänga med familjen.

Idag har jag haft kontorstjänst i Bastuträsk i några timmar och sedan kört 15 mil i lite hagel och mycket regn. Till flygplatsen. I Umeå. För att resa mot Kalmar. Jag hoppas innerligt att vädret är med mig idag och att alla plan är i tid. Så att jag kan hinna med både nöje och nytta i Kalmar med omnejd.

Jag hörde på radion, på vägen hit, att mer katastrofväder drabbat världen. Frankrike denna gång. Så jag ska inte klaga när det bara är mycket väder. Det kan också vara utvecklande. Att försöka ta sig fram i. Ha en toppenbra veckostart!

Tvillingar i skog och mark

Jag kommer aldrig att glömma när vi skulle på ultraljud. Graviditet nummer två. För ganska prick sex och ett halvt år sedan. Jag hade väldigt stor mage men det hade jag även första gången. Jag anade inga ”ugglor i mossen”. En vecka före hade vi dessutom hämtat hem en stövarvalp. Norma.

Valpen och vår förstfödde son, Edward, fick vara hos gudföräldrarna i Skellefteå medan jag och maken åkte till lasarettet. På ultraljud. Vi skojade lite i väntrummet, sade att vi skulle skämta med våra närmaste att det var tvillingar i magen. Sedan låg jag på bristen med magen kletig av gel och en barnmorska som snabbt drog ultraljudsgrejen över magen. Då såg jag att det var något där. Det är alltid skönt. Då vet man att man inte är skendräktig i alla fall. Sedan undrade barnmorskan om vi såg det hon sett? Vi skakade försiktigt på huvudet. Jag svalde nog någon extra gång. ”Det är två” sade hon leende. Jag började genast storgrina. Fulgrina. Min man sade ingenting, det händer väldigt sällan. Sedan behövde han akut gå på toaletten. Jag fortsatte fulgrina. Tokmycket ångest över att det var två men också över det faktum att vissa inte ens kan få barn och att jag storgrinade för att det var två. Fler läkare kom och tröstade. Det blir alltid någon slags reaktion sade de. Det höll i sig. Jag grinade nog i flera dagar. Veckor. Månader. Till och från. Daniel funderade på bilbyte, skoterbyte, bygga ut huset, sälja fjällstugan och mycket annat. Mycket praktiskt. Jag undrade hur vi skulle klara av detta? Hur fixar man att ta hand om tvillingar? Ångesten höll i sig. Till den 15 oktober 2012. För sex år sedan imorgon. Två dagar före beräknat datum kom de till världen. Henry och Harry. Långt ifrån odramatiskt. Inte heller en dag jag kommer att glömma. Såhär i efterhand släppte nog ändå mycket ångest redan då. Trots allt. Kärleken gör så. Sju dagar senare hade de varit på sin första harjakt och sussade gott hemma i sin säng. ❤

Allt gick faktiskt över förväntan. Säger jag nu i efterhand. De åt och sov bra vilket nog gjorde underverk. Storebror var jättesnäll. Stundvis kändes det mycket som ett liv i en blöjfabrik. Man fick vara ganska kreativ och påhittig som förälder. Speciellt för att få med dem på äventyr i skog och mark. Det gjorde vi alla dagar. Året om. Allt är möjligt om man bara vill. Allt går lättare om man bor där man vill bo. I skogen i vårt fall. Här nedan var de två månader. I skoterpulkan. Då hela familjen kollade mårdfällorna.

Igår satt jag i gästrummet och slog in presenter. Till våra blivande sexåringar. Med alltid lika spännande önskelistor. Som kråkfällan till exempel. Den var svår att slå in så jag täckte över den och förberedde en skattjakt istället.

Idag har vi bakat tårtor. Henry och Harry har komponerat, bakat och dekorerat. Harry skulle ha en massa choklad och blåbär. Henry skulle ha en massa vanilj och jordgubb. Olika bär. Olika som bär. Både på utsidan och insidan. Bråkar mycket men leker också mycket. Älskade barn. ❤

Jag mötte en annan tvillingmamma i veckan. Hon såg lite sur ut. Kanske var hon bara trött? Det var jag också. Just den höstkvällen. Piggnade till efter vårt möte.

Ännu piggare blev jag efter ett annat tvillingmöte. I förrgår. Inte långt hemifrån.

Utmanande tvillingar. Sådana är de. Dubbelt så mycket jobb (minst), dubbelt så mycket kärlek. ❤

 

Med passion

Ett passionerat inlägg som delvis är sponsrat men inte mindre passionerat för det.

Jag gillar verkligen att skriva. Har alltid gjort. En dröm är att någon gång skriva en bok. Nu kan man säga att jag i alla fall nått ett litet delmål vad gäller det sistnämnda. Ett litet men ändå väldigt stort delmål. För mig. När jag fick förfrågan att bidra med både en bild och en text till Helena Lyckoskogs finfina bok ”Med passion för det vilda”.

Boken innehåller fantastiskt fina bilder och texter. Den behandlar allt möjligt matnyttigt kring jakthundar, kring vilt i Sverige, mumsiga recept och jägarberättelser. Bland annat. Jag har bidragit med just en jägarberättelse. Om trädskällarjakt. Också en passion i mitt liv. Samt en bild på Siri och hennes första tjädertupp. Boken finns att beställa på Klickerförlaget.

Med passion även för stövare och den jaktformen hade jag sådan tur att jag även fick en förfrågan från detta håll. Om att skriva och fotografera. Idag låg tidningen ”Finnstövaren” i brevlådan. Med min första ”krönika”. Om hur harjakt kan vara lösningen på mycket. Tanken är att jag ska fortsätta bidra till den tidningen och jag hoppas verkligen att det går hem i stövarstugorna. Tyck gärna till. Både bu och bä tas tacksamt emot.

Det är så obeskrivligt roligt att få förfrågan och möjligheten att ägna sig åt sina passioner. På olika sätt. Det är himla roligt även när man får samarbetsförslag från sådant som man verkligen gillar. Som man kan stå för. Uppriktigt. Som de handgjorda kompassarmbanden från Vilja of Sweden. Som påminner en om att gå sin egen väg.

De finns i olika färger och passar både kvinnor och män. Med rabattkoden ”Norrland” får du 10%. Kika in och beställ ditt eget här.

Avslutningsvis något annat jag har passion för. Jag kikar helst på dem med kikarsiktet. Tillsammans med jaktkompishund. Men jag blir även himla glad när jag får chans att kika på dem med kameran. Det gäller egentligen alla vilda djur men det är något speciellt med just dessa…

På återseende! ❤

Miljöträning

Det är väldigt viktigt med miljöträning. För hundvalpar. Så att de ska känna sig trygga i alla möjliga miljöer och situationer. Jag tänker att det även gäller människovalpar. Ja det gäller nog även vuxna. För de sistnämnda blir det mer av en utmaning men alltid lär man sig något. (Det har jag gjort sista veckorna men det ska jag berätta mer om i ett annat inlägg.) Vår hemmamiljö såg annars ut i onsdags. Då hade den första snön lagt sig som ett tunt, nött lakan kring vår gård. Det var det första sönerna såg när de steg upp på morgonen. Funderade om vi kunde köra skoter efter skolan.

Det blev ingen skotertur men väl skidträning kvällen efter. För tvillingarna. I den närliggande människobyn Norsjö. Bara det är miljöträning när man bor för sig själv i skogen. Det var dock barmarksträning denna kväll och jag passade på att miljöträna Siri under tiden. Samt motionera oss två. I elljusspåret.

Fredag kom det mer snö.

Det allra mesta tinade bort under eftermiddagen.

Efter hemmafix och jakt på lördagen åkte hela familjen mot den större människobyn Skellefteå. Det är alltid lite gruvsamt med sådant. Att lämna skogshemmet. Glesbygden. Men nyttigt. Kanske. Det var i alla fall himla trevligt just denna kväll. Att vara på mina farbröders 130-årsfest och träffa bästa släkten. Det blir alltför sällan ju äldre man blir men detta år har det hänt flera gånger. Både i glädje och sorg. Både på kalas och begravning. Sönerna tycker att det är himla intressant och roligt att träffa alla, speciellt alla tremänningar. Det är något speciellt med blodsband.

Man ska inte fota folk som äter. Inte sina barn heller men här var de i alla fall samlade. Med finskjortor på. Helt olika. Även på insidan. Men finast. Såklart. ❤

De två av mina fina farbröder som vi firade kvällen till ära. Kjell och Brynolf. ”Skogstokiga” i skogen även de. Hipp hipp hurra!

Idag har jag och sönerna miljötränat i isladan. Premiär för skridskoåkning för detta år. Väldigt roligt. Väldigt ont i fötterna. I år önskar jag mig bra isar på sjöarna. Skridskois på riktigt. Det är absolut roligast! Efter åkningen åkte vi till kompisarna (som ”lurade” med oss till isladan) och hälsade på deras nya familjemedlem. Blivande älgarnas skräck. Östlaikan Curt. Sötare än socker.

Vi avslutade denna söndag i skogen. Jag, Henry och Wilda. En helmysig tur.

Sönerna börjar vara riktigt duktiga på att läsa av pejlen. På att hitta i skogen. Jag låter ofta de bestämma väg och föreslå väg tillbaka. Prägla in orienteringsförmåga. Om det nu går? Det viktiga är ändå att de känner sig trygga i skogen. Det gjorde Wilda också. Hon är inne på sitt elfte år och hör väldigt dåligt. Hon sökte riktigt bra idag. Överlycklig att få jaga. Det enda ståndskall vi fick smyga in på var dock tomt. Men hon var lycklig och det var vi också. Över mysig och alltid lika välbehövlig tid i skogen. ❤

 

Skogstokig

Det kan betyda lite olika saker tänker jag. Inte bara tokarg eller galen. Men helt klart mycket känslor. Man kan också vända på det. Tokig i skog. Det är jag. Jag är extremt sällan tokarg. Galen är vi väl alla på vissa unika sätt?

Det var skogen jag skulle komma till. Den vackra och välgörande. Just nu pyntad med lite snöflingor här och där. Så där så att man kan bli fast vid en egentligen ganska ful tall. Bara för att kolla på naturens underverk.

Eller när man ser något lysa vitt mellan träden. En glittrande frostig myr. Som man nästan måste helt blötlägga sig i för att försöka föreviga. Ändå säger sällan bilderna mer än tusen ord.

Det är något speciellt med höjder också. Med utsikt. I skogen. På bilderna nedan var jag och traskade på ett nytt ställe. Jag och Siri. Jag anade inte utsikten jag skulle möta. Hur fantastiskt är inte det?

Lite fika i skogen. Kaffe är alltid en bra idé. Svart och rivigt.

Man kan faktiskt även bli lite skogstokig i skogen trots allt. Invärtes i alla fall. När man jagar in en unghund till exempel. Det är mycket glädje men också en del irritation. Som när ståndfastheten helt plötsligt sviktar på guldiga lägen. Eller när man själv smyger bort vad som kanske kunde vara ett guldigt läge. När fåglarna sitter skogstokigt dåligt (hoppas alla löv blåser ner snarast). Men det är bara att andas djupt. Ren skogsluft. Det går mycket bättre där. Att andas.

Medan jag var på helgens jaktprov med Norma var Daniel och kompisen Nicke ute med Siri några svängar. Nicke fick skjuta en tjädertupp för henne. Efter ett riktigt bra jobb. Skogstokig glädje.

Henry var också skogstokigt glad. Han fiskade upp en gädda med kastspöet. En rejäl revansch på en han tappade under sommaren. ”Nu blir det fiskburgare mamma”!

Jag är så glad att sönerna också är väldigt glada i skogen. Att det känner sig trygga där. Inspirerade. Att farfarn hjälpt dem bygga finaste trädkojan.

Ja tokig i skogen är vi alla. Vi bor ju till och med i skogen. Skogstokig är vi väldigt sällan. Jag har faktiskt väldigt mycket tålamod. Det har dock reducerats en del sedan barnen kom. Men det kanske inte bara är dåligt? Det är ju faktiskt bra att säga ifrån i tid ibland. Oavsett vad det gäller. Jag brukar dock aldrig säga något jag ångrar. Så pass eftertänksam är jag. Ibland lite för mycket kanske. Spontant kom jag på tre grejor som får mig att tappa tålamodet fortare än normalt:

1. När någon på något sätt är dum med mina barn.

2. Att försöka komma överens med en symaskin. Det går bara inte. Träslöjd är mycket, mycket bättre. Har alltid varit.

3. Simning på badhuset när folk inte förstår att man byter sida när man vänder. När det helt plötsligt kommer någon och simmar åt och fram i mitten. Ofta crawlande (stavas det verkligen så?) så att alla andra får värja sig för svallvågorna. Sluta med det!

Är du tokig i skog och vad gör dig skogstokig?