Sommarvykort från Västerbotten

Sista dagarna har varit väldigt varma. Väldigt. Med allt från storfest till hemmajobb och utflykter.

Fredag var jag och maken på 200-årsfest i Innervik. Vi hade lite beslutsångest att lämna Tjärnlidenranchen. Så blir det mer och mer ju äldre vi blir. Eller ju mer hemmakära vi blir. Jättemycket är vi just det. Vi fick oss i alla fall iväg. Väldigt tacksamma till min syster och kärlek som skötte både barn, djur och taxiverksamhet. Väldig tacksamma även till 200-åringarna (4 x 50 år) som fixat en helt fantastisk fest. Bästa på år och dar!

De bjöd verkligen på sig själva och på riktigt god mat!

Så himla roligt att träffa många man inte träffat på länge. Och de mer bekanta. Fina Frida tvingade jag att hoppa över ett dike och snurra runt i den fina sommarnatten. Det var helt magiskt fint!

Resterande dagar har vi mest försökt överleva värmen. Jobbat lite smått på gården. Badat mycket. Kvällspromenerat med hundarna. Kört mycket fyrhjuling.

Daniel är i fjällen några dagar med en kompis. Fiskar. Jag och sönerna har varit på loppis, ätit glass och besökt min kusin Jim med familj. Min kusin som är mer som en lillebror. På många sätt. Genom livet. I detta fall är blod tjockare än vatten. Sönerna tycker dessutom att det är hur roligt som helst att hänga med sina coola tremänningar.

Och jag älskar att hänga med min Jim. Och hans fru Anna som dessutom är min barndomskompis. Hur fint är inte det? ❤

Vi har tillbringat hela idag vid deras stuga i Renbergsvattnet. Förmodligen en av Västerbottens finaste. Med egen playa.

Väl hemma hade grannarnas katt återvänt och gjort sig ännu mer hemmastadd. I vår hundbädd på altanen. Sönerna var överlyckliga. Det var inte hundarna.

Semesterdagar hemmavid

Vi har hunnit ha några semesterdagar hemma. Både före och efter fjällen. Jag gillar hemma. Hemma är på många sätt bäst. I skogen. Med familjen. ❤

När det har regnat har vi varit ute tills vi varit blöta in i märgen och sedan provat nya kakrecept. Som en älgchokladkaka.

När det varit halvbra väder har vi åkt till Arenaparken i människobyn Norsjö. Med cyklarna.

Det har varit väldigt varmt. Hundarna har inte alltid kunnat motionerats för fullt men några njutningsfulla kvällspromenader har det i alla fall blivit.

Vi har rensat massor med ogräs och vattnat. Odlingarna och grusgångarna. Skördat de första rädisorna.

Och de första jordgubbarna. Efterlängtat.

Igår morse kom tvillingarna och väckte mig. Med burkar. ”Skynda dig mamma, blåbären är klara”. ❤

I vanlig ordning plockar och sparar Harry medan Henry äter och äter. På plats. Blir sedan arg att han inte har något sparat. Alltid.

Medan vi plockade blåbär såg Harry något under verkstaden. Han trodde att det var en hare. Det brukar det vara. Vi gick dit och kollade. Det var grannarnas katt (från två kilometer ner). Både söt och busig.

Vi har varit på sena viltspaningsrundor och sett både skogsfåglar och älgar. Här nedan två prinsar på tillväxt. I kvällssolen.

Flera timmar har vi varit på skjutbanan. Edward har blivit riktig duktig med 22:an.

Jag har blivit riktig duktig med hagelbössan. På lerduvor. Faktiskt. Det var ju mitt mål och idag har jag inte missat en enda. En ny födelsedagsbössa (i förskott av kärleken) och träning ger färdighet.

Tvillingarna är himmelens duktiga på att samla upp allt skräp. Harry sorterar gärna. Och sparar. På gott och ont.

Harry har även grävt efter mask. I tre dagar. (Det har ju varit väldig torrt). Så att jag och han skulle kunna fara och meta tillsammans. På egen hand. När vi for mot Fäboträsket idag hade vi tre maskar att hushålla med. Väl förtjänat någon slags fångst. Fint väder hade vi i alla fall.

Väl vid Fäboträsket och på favoritfiskestenen tog en fin abborre chansen. Harry fick upp den till stenen. Den lossnade och kullrade ner till vattnet igen. Med tårfyllda ögon satte vi på mask nummer två. En mört slet sig just ovan vattenytan men nummer tre kom äntligen upp ordentligt. En abborre som vi bestämt skulle göra fiskpinnar av på kvällen.

En mört hann vi också få innan maskarna var slut och det var dags att åka hem och grilla middag.

Vad gör ni på er semester?

 

 

 

 

Fjälldagbok. Tisdag. Topptur och Fjällstrandhäng.

En strålande fin morgon. Gassande sol och spegelblank fjällsjö. Edde ville gå en topptur upp till ”grobban”. En hålighet på kalfjället där vi ofta kör förbi med skotrarna vintertid. Vi packade lite fika i en ryggsäck och fick båtskjuts över sjön med resten av familjen. Det är väldigt mycket uppför inledningsvis men ändå ganska kort bit innan man är uppe på kalfjället. Jag älskar att det är så. Nära till kalfjället.

Jag älskar att Edde blivit en riktig ”äventurare”. Precis som jag. Ofta tar vi sikte på samma saker vi vill utforska mer. Hur ser det ut från den toppen eller den stenen till exempel.

Var och hur man kan försöka ta fina eller roliga bilder.

Det var som sagt väldigt varmt den här dagen. Min mage var fortfarande inte helt återställd. Ganska snabbt hade vi druckit upp allt vatten vi hade med. Jag visste sedan innan att det inte fanns så många påfyllningsställen just här uppe. Mest myrvatten. Det är dessutom väldigt torrt även i fjällen denna sommar.

Vi gick neråt igen. Med mer vandringsplaner inför nästa fjälltripp. Här ser man Sandvikens Fjällgård på andra sidan sjön.

Resten av dagen spenderade vi med båtsvalka och fjällsjösvalka. Strandhäng på favoriten ”Moosebeach”. Det är nog faktiskt en av de vackraste stränder jag vet. Med strand både här och där.

Harry hade gjort sig en egen båt. Det gick väl sådär.

Henry gjorde ett eget spa. Undrade om jag hade velat prova om jag var liten. Självklart sade jag och förklarade att jag gjort en och annan sand- och lerinpackning när jag var liten. ”Wow, så det fanns alltså badstränder när du var liten mamma?” Ha ha, trots att min 40-årsdag närmar sig med stormsteg har jag inte känt mig så himla gammal. Förrän kanske nu då.

Vacker båtsvalka. Upp längs älven.

Det var sista delen av denna fjälldagbok. Dagen efter oljade vi in bron, städade och packade ihop oss. Körde hemåt. Från varma, soliga fjäll till varm, solig inlandsskog. Hemma.

 

Fjälldagbok. Måndag. Fjällcykling och middag på en udde.

Jag vaknade alldeles för tidigt. Mitt i natten faktiskt. Mådde inte bra. Något var på tok i magen. Sista turen till utedasset vid femtiden på morgonen var jag ändå tvungen hämta kameran. Ändå njuta av utsikten från stugbron.

Vi hade lovat sönerna att ta en tur längs Lappleden. Med cyklar. Jag var lite matt efter min minimagsjuka eller vad det nu var natten bjöd på men vi packade in oss i bilen och drog mot gränsen. Molnen tjocknade på och det blåste ganska friskt när vi klev på Lappleden.

Alltid lika fint här uppe! Lättgått men inte helt lättcyklat. Inte för de små i alla fall. Men roligt var det.

Ibland blev vattnet för lockande för tvillingarna. Att bada fötterna. Träna på surftekniken istället för cykeltekniken?

Jag och Daniel gick till fots. För att kunna assistera. Jag känner mer och mer att jag också vill ha en mountainbike. Vi går en cyklig framtid till mötes.

Välbehövlig vätskepaus.

På väg ner gjordes några avstickare till fots. Till snöfläckar. Tänk att det är så roligt med snö. Alla årstider.

Väl hemma var lite vila på sin plats. Speciellt för min del. Läsa bok och småslumra. Jag blev inte direkt som pånyttfödd men det blev vädret. Vi bestämde oss för att packa båten med grillmiddag och leta rätt på en passande middagsudde i Tjaktjaure. Valet föll på P-udden.

I kvällssolen styrde vi hemåt. Mot Sandvikens Fjällgård. Mot stugan.

Fjälldagbok. Söndag. Fiske och Vattenfallsvandring.

Efter en lång natt vaknade vi upp till en finfin söndag. Sol och lite vind. Vi började med att ge fjällfiskarna en match. Med långdrag. På med flytvästarna.

Vinden mojnade. Spegelblankt Tjaktajure med snöklädd björntopp i bakgrunden. En av de bästa vyer jag vet. ❤

Nu fattades bara en fisk. Den som väntar på något gott behövde inte vänta alltför länge denna gång. Jag och Harry (vi delade visst fiskespö) fick en fin röding. Inte stor men naggande god. Det är något extra speciellt att få just fjällfisk.

Vi drog drag en stund till men nu var barnens tålamod för sakta båtfärd över. Vi vevade in och drog på. Mot ”Moosebeach”. En av sjöns favoritstränder. Där det alltid är mer eller mindre mycket älgspår (därav namnet). Ganska långgrunt också.

Det är lite förunderligt att vi körde skoter exakt här för bara någon månad sedan. Fjällen är så mycket mer än bara vinter. Fjällen är bäst alla årstider.

Efter en sen utelunch bar det iväg över vattnet igen. Molnen hade hopat sig och regnet lurade inunder. Jag och Edward hade bestämt att vi skulle gå en topptur upp till ett vattenfall jag velat gå till i flera år. Upp längs Mujtunisjåhkå. Oavsett väder. Vi var heltaggade bägge två. Jag visste dock inte exakt hur långt vi skulle behöva gå. Hur långt Edde skulle orka gå. Hur himla vackert det var längs vägen och hur många vattenfall vi faktiskt bjöds på längs vägen. Magi! ❤

Där finns ingen led men det är lite naturstig mellan varven. Ganska lätt att följa vattnet. Jag ville gärna gå närmare och dingla med benen någonstans men Edde var mer restriktiv och tyckte inte alls att jag skulle gå i närheten av någon kant. Jag ville absolut inte att han skulle göra det heller så vi höll oss på ganska behörigt avstånd där det forsade som mäktigast.

Nästan framme vid sluthöjden stannade vi för en vätskepaus. Inga problem alls för Edde att gå. Han pratade på i ett. Funderade och undersökte. Det var verkligen en fröjdefull tur. På många olika sätt. ❤

Längst upp var vattenfallet jag spanat på i flera år. Nerifrån sjön. Vackrast av dem alla. Brudslöjan.

Kolla utsikten neröver. Till vänster ligger Tjaktjaure och till höger ser man Vuoggatjålmjaure.

Istället för att klättra upp ovan det gick vi till höger på kalfjället. Edde hade önskan om att gå till en speciell snöfläck. Som vi också sett nerifrån sjön.

Kastade snö en stund. Ångrade att vi inte tog med tält. Gjorde nya vandringsplaner till en annan dag. Kollade in utsikten. Längst bort på Tjaktjaure skymtar man Sandvikens Fjällgård. Där vi har vår stuga.

Sedan gick vi ner igen. Ringde resten av familjen. De väntade med båten i Mujtunisviken när vi kom ner. Med viktiga fyndigheter. Med minnen i både ben, kamera och hjärta.

 

Fjälldagbok. Lördag. Eld, kärlek och sjöfåglar.

Egentligen var planen att åka till fjällen först nästa vecka. Fredag morgon började vi dock fundera på varför vi skulle vänta. Vi hade planer på kvällen men packade och förberedde så mycket vi hann. Mitt på lördagen rullade vi iväg med två bilar och två släpar (för att få med båt, cyklar, ved och en massa annat). Vi anlände till fjällstugan på aftonkvisten. Ångrade verkligen inte vår spontana tur. Det gör man aldrig när man är på plats i fjällen. Oavsett väder.

Efter vi packat av och in alla grejor åt vi sen middag ute. Utanför stugan. Det var en hel del vind och moln men solen började så smått titta fram genom molngluggarna.

Lördagsmyset och utelekarna fortsatte ända tills det var läggdags för de små. Verkligen läggdags. Sådana här sommarkvällar är det alltid svårt att få sig inomhus i tid. Både hemma och i fjällen.

När alla lagt sig gick jag ner till bryggan vid bastun. Jag gör ofta så första kvällen. För att insupa allt det fina. Bara sitta en stund. Andas. Njuta. Vinden hade mojnat nästan helt och molnen börjat dra sig tillbaka. Man vet aldrig vad morgondagen bjuder på.

Ett par sjöfåglar fångade mitt intresse. Jag tror att de kan vara av arten bergand men rätta mig gärna om jag har fel. För drygt tjugo år sedan då jag tog jägarexamen hade jag en hel del koll på sjöfåglar men den kunskapen har sinat rejält med åren. Tyvärr.

Min första tanke var att det var en hona och en unge. En överbeskyddande mor med en busig son som hela tiden dök och dök och dök. Skakade av sig lite vatten och dök igen. Kunde komma upp lite var som helst. Svår att hålla koll på. Underhållande att se på för en betraktare.

Ja här hade jag helt klart mig själv och mitt liv som referensram. Ha ha. Vid närmare eftertanke var detta såklart, med stor sannolikhet, ett kärlekspar. En hane och en hona. Hon dyker efter föda och han håller koll på omgivningen.

Här har jag också referensramar. Väldigt fina! Det var dock länge sedan jag och min ”hane” kände på lugnet på tu man hand vid en fjällsjö. Inte många meter från där bergänderna (?) simmade runt blev vi man och hustru för alldeles snart tio år sedan. Ute på en brygga mellan pirarna sade vi högt och tydligt ja. Den 19 juli 2008. Exakt här. En helt magisk dag. ❤

 

 

Glesbygdsäventyr mellan solstrålarna

Egentligen har glesbygdsäventyren inte så mycket med vädret att göra. Det finns ju inget dåligt väder – bara dålig inställning. Å andra sidan blir vissa äventyr ännu trevligare just mellan solstrålarna. Faktiskt.

Som en after work. På egen hand. Eller snarare fot. I springskogen. Jag älskar smala, slingriga stigar.

När man bara springer dit man vill. För att det ser fint ut där. Fel väg av rätt orsak. Frihet. Denna dagen ledde det mig en jättefin tjärn. Till synes namnlös. Även på kartor visade det sig. Det går ju inte för sig? Vad skulle du kalla den?

De riktigt solstråliga dagarna känns vårt avslutade hundgårdstakprojekt riktigt bra. De har bra med skugga våra fyrfota familjemedlemmar.

Lite sol kommer det in på stövarens sida. Norma. Soldyrkaren.

I solen har Henry och hans kompis Manfred gjort mycket röjningsarbete.

Jag har fått sitta i skuggan. Till skydd från solstrålarna. På bron. Med min efterlängtade vän Theres. Från Dalarna. Som varit i fjällen och vandrat en vecka. Så himla fint att få några timmar tillsammans. Det är alltför sällan! ❤

Kvällsbad på det. I grannbyn. Med vänner. Med kvällssol. Med en levande ”badanka”.

Och äntligen invigning av nytältet. Hemmavid. Edde och hans kompis Kevin var först ut.

Sedan jag och Henry. Mitt nya liggunderlag på 7,5 cm gjorde susen. Jag vaknade typ aldrig under natten. Behövde inte vända och vrida mig. Rullade aldrig iväg. Var lite stel när jag vaknade men inte värre än så. Ja svettig också. Morgonsolen gjorde sitt. Jag och Henry, de enda sjusovarna i familjen, vaknade ovanligt tidigt. Före åtta.