Att höra sin egen röst…

…är ganska genant. Jag tycker själv att jag låter ännu mer norrländsk än vad jag faktiskt är. Att bli inspelad i skogen, under jakt, är dock att föredra. Att prata om saker som ligger en varmast om hjärtat gör saken mycket bättre. Till och med himla roligt. Idag hade jag besök av en väldigt trevlig Åza Meijer från Sveriges Radio, P4 Västerbotten. Hon hängde med på harjakt med sin finurliga ”radioryggsäck” i Tjärnlidenskogen.

Vi hann surra lite innan direktsändningen (jag hade inte riktigt förstått att det var just direktsändning men det var nog lika bra det) från skogen utan att hon egentligen berättade vad vi skulle prata om. Det enda jag fick frågan om före var vilket mitt favoritljud är. Snabbt bestämde jag mig för att det är när ens jakthund får upp viltet i fråga och drar igång skönsången (ståndskall eller drev). Vilket är ditt favoritljud?

När vi precis börjat sända fick Norma upp en hare. Favoritljudet live. Så himla lyckat! Radioprogrammet heter ”Förmiddag i P4 Västerbotten” och det spelades alltså in idag, den 12 oktober. Jag ska försöka få till en länk här nedan och vårt prat finns drygt två timmar och 34 minuter in i programmet.

Dagens ”jaktradioprat”…

Vi hade gått högt uppe i skogen för att ha så bra mottagning som möjligt på radiogrejorna. Det finns gott om radioskugga i de här skogarna. Norma drev i ungefär 80 minuter innan jag kopplade henne under ett litet tappt på en väg. Jag behövde nämligen åka tillbaka till jobbet.

En himla trevlig dag! Trevligt var det även för två år sedan när förmodligen världens trevligaste filmteam var hemma hos oss i två dagar. De filmade och ställde en massa kluriga frågor inför filmprojektet ”Jag är jägare – en dokumentär”. Helene och Peter var så trevliga att jag glömde bort att de hela tiden (nästan) filmade och när de for hem insåg jag att jag gått i långkallingar hela dag två (när vi var inne)…Nåväl, det skulle ju visa verkligheten.

Filmen hade premiär förra året. En fantastiskt fin film. Med många intressanta människor. Från alla håll. Filmen tar verkligen upp alla håll av jakten också. Utom egentligen själva dödandet. Jakt är ju så mycket mer! Nu finns filmen även digitalt, på Youtube. Jag ska försöka länka även den här nedan med förhoppningen att alla ser den. Kanske speciellt icke-jägare…

 

 

 

 

Från hög kust till låg grotta… 

Mycket jobb förra veckan. Åkeriarbete och utbildningsuppdrag på olika orter. Många mil i bil. Många regndroppar och vackra höstfärger. 

Torsdagen blev en kombination. Workation. Dags för träff med Norrlandsstintorna. Äntligen. Planen var att mötas ungefär halvvägs. Kort paus och obligatoriskt foto av Högakustenbron… 

Vi drog åt handbromsen i Härnösand och mötte upp de andra. Lunchade och strosade runt lite i den väldigt lugna stan bland vackra hus och hjärtformade fönster. 

Fikade, surrade och smidde planer för kommande jakter och projekt. Norrlandsstintorna och lille Knut. 

Hemåt på kvällskvisten. Försökte undvika E4:an som är extra jobbig i mörker. Körde lite fel men fick i alla fall ha extraljusen på. Det var det värt. 

Lördag afton gjorde jag helg. Sönerna ville ha mörkerskattjakt. Jag var rädd att skatten (lördagsgodiset) skulle regna bort så jag riggade ”reflexbanan” i ladugården istället. Funkade fint! 

Söndag var äventyrsdag. Till Vitträskgrottan utanför Kalvträsk. Jag och sönerna packade fika och gav oss iväg till lämplig startpunkt… 

Jag minns inte alls att det var 2,5 kilometer enkel väg sist jag var där. Å andra sidan var det rätt många år sedan och nu var vi ju liks där så. Sönerna pinnade på bra. Kollade in vad skogen där hade att bjuda på samt den finfina utsikten över Vitträsket. 

De blev såklart trötta ibland. Pausade. Hittade något spännande. Fina löv, bajsar, vattenhål eller spännande svampar. Underhöll orken med upptäckarlusten.

När det var exakt 0,8 kilometer kvar (det fanns en skylt) såg jag att där också fanns en väg. Det var dit vi skulle ha kört. Nåväl, nästa gång kanske. Men det var en fin promenad. Välmärkt. Man kan även gå en mils promenad dit, från Vildmarkscampen i Kalvträsk. 

Framme vid grottan blev två av tre söner lite ängsliga. Helt säkert låg det en björn där nere… 

Jag och Henry kröp ner för att reka. Ingen björn hemma. Det finns lite olika versioner kring grottans historia. Det sägs att en desertör (från finska vinterkriget?) bodde där en längre tid. Att han stal boskap från Kalvträsk för att äta. Folk var rädda. Visste inte vem eller vad han var. Han gjorde det onekligen bra som bodde där nere i Vitträskgrottan i alla fall… 

Väldigt spännande tyckte sönerna! Både grottan och historien. Vi måste ta reda på mer! 

Alla vågade sig ner till sist. Så himla bra. Då skulle bara jag krångla mig ut. Till hejarop och ”lövfällning”…

En himla fin dag med de bästa (och ibland även de jobbigaste) jag har. ❤

Livet. Lyckan. I skogen.

Hur kan inte alla vilja bo i skogen undrar jag ibland? Å andra sidan är jag glad att alla inte vill göra det. Det är något speciellt med glesbygden. Ensamheten. Friheten. Den friska luften. Lyckan. Livet.

Att komma hem lite tidigare än tänkt och äta mellanmål ute. Eller i grillkåtan.

Att kunna jaga. Lättillgängligt. Vara med på Siris första tjädertupp. Magiskt! Hennes sök är långt ifrån bra ännu. Mycket tålamod och försiktighet krävs. Belöning vid framsteg. Och vilken belöning sedan…

Maken var den lycklige skytten.

Här hade en annan typ av jägare varit lika framgångsrik…

Att få se alla fina spindelnät och andra naturliga konstverk i skog och mark.

Lunglav. Hur fint är det inte? En rödlistad art i Sverige. En signalart för skyddsvärd natur med hög biologisk mångfald. Känns onekligen bra att bo i sådan natur. På flera olika sätt. Lunglaven fick för övrigt sitt namn då den förut troddes kunna bota olika lungsjukdomar.

Att äta middag ute. Med familj och aftonsol. Pyttipanna är väl egentligen en resträtt men inte alltför sällan skapar vi den från grunden för ändamålet. Potatis, kött, rökt kött, korv, lök och kantareller. En gräddskvätt fick också hänga på kvällen till ära.

Att barnen kan och vill spendera heldagar utomhus. Bygga koja exempelvis. Med ”kamin”…

Rulla runt i löven. Kasta omkring dem. Skratta. Bråka. Somna gott på kvällen.

Att hitta små gläntor där det fortfarande finns blommor som blommar. Trots att nattemperaturen varit nere på minusgrader. Vita och blålila klockor. Vad är de för sort tro?

Medan jag fotade hittade Harry ännu en sort. Hade plockat en bukett till mamman. 💙

Att bo på jaktmarken och kunna släppa hundarna före eller efter jobbet. Norma har gjort många fina drev sista veckan.

En hundpuss på det…

Att bara stanna upp ute på gården. Titta på skogen, dimman, stjärnorna, norrskenet eller löven som faller. Nu går det undan med det sistnämnda.

Riktigt mycket rönnbär är det i år. Förra året fick jag inte ihop till en géleburk ens. Kanske blir det då en snörik vinter? Ja snart är vår sommarväg ett minne blott. För några månader i alla fall.

Att få se vilda djur på och kring gården. Alltid lika fascinerande. Den här vackre herren har jag bestämt en ”dejt” med senare i veckan…

Att köra grusvägar. Viltspana. Hitta spännande vägskyltar…

Det är livet. Lyckan. Hösten. I skogen. 💚

Den där Jantelagen… 

Mellan jakter, uteliv och andra trevligheter är det en hel del jobb. Nu är det en slags mellanperiod med många olika järn i elden. På uppvärmning. Mycket fokus på mitt egna företagande. Häromveckan var jag i Lycksele på möte och konferens för utbildare inom truck, maskin och YKB. Intressant och viktigt. Att förnya och utveckla. Utmanande och inspirerande. Inspirerande är även själva platsen. Ansia. Vem vill inte ha ett sådant här namn (med tillhörande skylt) på sin gata? 

Eller en sådan här fondvägg? Skulle absolut funka hos oss…

I förrgår var jag på första (av åtta) affärsseminarier som kommunen och Region Västerbotten håller i. En seminarieserie för företagare. Platsen för kvällen var Bastuträsk. Järnvägsknuten. 

Personligen skulle jag vilja vara bättre på marknadsföring, marknadsutveckling och att inte vara så himla ”Jantelagsstyrd”. Varför är jag det? Är du det? Som egen företagare finns det inte många fördelar med det tänker jag. Handlar det om självförtroende? Självkänsla? Prestationsångest? 

Jag är väldigt ambitiös och ödmjuk tycker jag. Jag är positiv och framåt men ändå mer introvert än extrovert. Jag behöver nog bli mer modig vad gäller vissa saker. Finns det någon kurs i det?

Utmana sig själv ska man visst göra. Jag gör det ganska ofta, på olika sätt, men jag verkar ska förbli hur jag är. På gott och ont. Mona Eriksson. Här nedan med min kompis Jessica förra veckan… 

Vi var på en kvällsutflykt till Umeå. På jaktkväll med Fjällräven och Svenska Jägareförbundet i Umeås bästa butik. Utebutiken. 

Väldigt trevlig vuxenkväll! Trevlig kväll var det även igår. Efter både jobb och jakt stod jag på ängen utanför huset. Tittade på halvmånen och dimman som gled in. Kantade av skymningsljus och höstfärger. Magiskt! Helt utan Jante. 

Imorgon är en ny dag. Mer jobb. Mer liv. Helst utan Jante igen. Och en trevlig helg på det. Till alla! 🖤

Vänskap & Jaktvarma tassar…

Förra veckan bjöd på mycket regn och dimma, jobb och jakt. Lite trist med allt regnande men det var friskt och myggfritt i alla fall. Både skogsfåglar och harar har varit i rörelse. Roligt att se även om det inte blev några klockrena hundjobb just då. Mest regn…

När helgen närmade sig fick vi besök av vår vän Kjell från Göteborgstrakten. Hans finfina Molly var också med.

En beagle ger mig alltid lite hjärtevärk. Av saknad. Efter vår Röja.

Kjell hade även med fina presenter till sönerna. Jaktryggsäckar till mer rörlig jakt. Fyllda med godsaker. Överlyckliga söner.

Medan Kjell och Daniel jagade fågel jagade jag och sönerna hare med vår Norma. I väntan på upptag…

Sönerna har varit rätt så goda vänner under helgen. Det värmer verkligen. Tänk vilka fantastiska äventyr som väntar dem i skog och mark i framtiden. Om de vill.

Norma fick upp en hare efter ungefär en halvtimme. Drev på bra. I drygt 90 minuter. Nästan inget på väg. Jag sprang hit och dit för att ta tillvara på ett eventuellt skottillfälle men de bästa gick mig förbi då en av sönerna behövde gå på ”skogstoaletten” en gång och en annan skar sig i fingret nästa gång. Nåväl, så är det att jaga med barn. Alla fick i alla fall frisk luft och skogsvarma tassar.

Resten av helgen hade jag besök av min barndomsvän Maria. Vi jagade fågel med Wilda och Siri en dag. Hittade en tjäderkull och fick jobba upp pulsen lite men de drog vidare. Bättre lycka nästa gång. Vi samlade många kilometer och ögonblick i höstskogen. Smög, fnissade, blötte ner oss och fikade…

Lördag kväll var vi vaken lite för länge. Tiden går fort när man har roligt. Söndagen kom vi oss ut lite senare än tänkt i harskogen. Tillsammans med tvillingarna. Kokade kaffe, åt äppelmuffins, sågade och täljde…

Norma fick upp en hare. Krånglig. Ovanligt många tappter men hon kämpade tappert på. Under tiden fick vi även besök av en jämthund från grannmarken. Väldigt trevlig. Henry vill nu ha en sådan när han fyller år i oktober. En jämthund och en lövblåsare…

När ni är ute på jakt glöm då INTE ett (minst) kit med första hjälpen. Plåster och dylikt. Bra till både stora, små och fyrbenta! Denna helg har jag plockat fram det inte mindre än tre gånger. Inget allvarligt dock.

Det tar tid att lära sig hantera kniv, såg och annat. De tränar flitigt de små. Även hemmavid… 

Summa summarum har det varit en supertrevlig helg med mycket gemenskap. 🖤 Hade jag kunnat klona mig hade jag även åkt till Hälsingland och jagat med @norrlandsstintorna. Det får bli en favorit i repris senare. Bägge delarna. 

Hoppas Du också haft en toppenhelg! 

 

Bland fjärtar och fjäll i höstskrud… 

I fredags var det åter dags att styra kosan mot fjällen. Maken och svärfar hade åkt upp före, med vårt nya utedass. Efterlängtat! 

Sönerna hade överkonsumerat russin och bråkat en hel del sinsemellan dagarna innan. Resan kändes lite gruvsam. Den känns alltid lite längre än vad den egentligen är (34 mil) då alla verkligen ser fram emot slutdestinationen. Fjällstugan. Jag har länge funderat på sådana där DVD-spelare till bilen men de är ganska dyra och sönerna är i vanliga fall inte så intresserade av TV-tittande. Jag fick en idé. Jag laddade upp vår gamla bärbara dator, packade med några filmer och poppade popcorn. Bilbio! Det funkade finfint och batteriet räckte i alla fall till Arjeplog… 

När man kommit till ”Sädva” och de mäktiga urbergsfjällen börjar torna upp sig blir det alltid som ett lyckorus i kroppen. Hos oss alla. Här börjar vi ofta sjunga högt i bilen. Snart framme… 

Väl uppe invigdes utedasset. Magiskt! Här kan man sannerligen släppa en och annan fjärt. En glasdörr vore kanske på sin plats MEN här har vi faktiskt grannar så vi får nöja oss med att glänta på dörren lite för extravagant toalettvy… 

Ett renhorn upphittat i närområdet blev passande dasshandtag på utsidan…

Vattenlek och fiske hör också fjällvistelsen till. Gärna så fort man kommer fram…

På kvällskvisten blev vädret sämre. Vi trotsade det och for på utflykt mot norska gränsen. Det var ganska lågt i tak kring Björntoppen och ”Norskberget”…

Alldeles vid gränsen dök lite sol upp från grannlandets sida. Mellan molnen. Jag och sönerna sprang runt som galningar kring Junkarälven. Jagade regnbågar och klättrade i fjällbjörkar. Bland duggregn och solglimtar… 





Snälle svärfar stannade kvar lite extra tid och lekte med barnbarnen så att jag och maken fick lite gemensam kvalitetstid i fjällnära skog med rödtussarna våra. Hösten har nått sin höjdpunkt här vad gäller färger. Lövfällningen har börjat så smått. Fågeltillgången var dock inte på topp. Inte ännu i alla fall. Några tjädrar hittade vi men de satt dåligt. 

Hur som haver är det helt gudomligt att strosa omkring i de fjällnära skogarna. Storslaget. Man känner sin litenhet och en speciell slags friskhet och frihet. Det är så orört. Så vackert. 





Vi hittade några välbesökta vintermatställen. Av tjädrarna. Här är det släppt massor av ”fjärtar” minsann…

Lördag afton. Efter jakt. Fiske, fika och äventyr längs Tjaktjaurälven. Hela familjen. 





Naturupplevelserna i fjällen är alltid oslagbara. Alla årstider. För alla åldrar. Vilken fantastisk natur vi har. Njut och vårda den ömt! 🖤

Regntungt & Hemmagjort 

I helgen har det regnat, regnat och regnat. Ute har vi varit ändå. Med hundar och barn. Inte lika mycket som vanligt dock. Tråkigt. Men mycket blev gjort inne. Städning, bakning och många pysselprojekt… 

Örhängen av älgtänder och renhorn. Kanske man skulle gjort något mer på de sistnämnda? Ritat, ristat, bränt något? Vad tycker du?

Hösten inbjuder till mys i olika former och man kan bara inte ha för många ljusstakar! Av en gammal älgskalle blev det två nya. Av hornen alltså… 

Vi höstfixade med annan belysning också. Med lampor vi gjort tidigare. Av leksaksdjur. Harry grävde även fram en rävjakttavla som han ville ha i sitt rum och det måste ju uppmuntras. Så här mysigt gjorde han…

Edwards höstmysfix blev så här… 

Nu måste jag snarast göra en till lampa. Till Henry. Förra helgen hann jag i alla fall äntligen göra ett knivbälte till Edward. Han fick själv vara med och rita mönster samt välja färger… 

I samma veva gick Wildas halsband sönder. Jag provade göra ett i samma stuk som ovan då jag liks höll på med ”nitar och läder”. Funkade fint.

Sönerna har också pysslat på. Flera fina kort och presenter till mormor och morfar. Det är nämligen inte bara från himlen det regnat. Även från ögonen. För en dryg vecka sedan gick deras gråhund Niko bort. Hastigt. Oväntat. Dagen före bästa dagen på hela året. För Niko och morfarn. Älgjaktspremiären. Du fattas oss alla Niko! ❤ 

Igår åkte jag och sönerna till Burträsk för att leverera presenterna personligen. Morfarn hade dessutom namnsdag. 

Tillsammans med mormorn, i regnet, var vi även till min barndoms ”skogslekpark” samt upp på Kvarnberget. Massor av höstvackra rallarrosor och vacker utsikt trots ganska lågt molntak… 


Trevlig höstvecka och ta hand om varandra. Både två- och fyrbenta. 💕 

Glesbygdsfunderingar – del 1

Det var först förra året som tvillingarna (då snart fyra år) reagerade på lamporna vid vägen i grannbyn. Gatljusen. Vi stannade av och kollade in dem. Jag förklarade vad de var. Nu i sommar funderade Harry vidare: ”Varför har man egentligen gatlysen? Har folk inte ficklampor och pannlampor?”

Ja vi är inte vana vid gatlysen. Känner inget direkt behov av dylika heller. När man väljer att bo lite avsides, i glesbygden, accepterar man att vara utan ganska mycket. För mycket faktiskt! 

Den här hösten har vi exempelvis verkligen sett fram emot att få bredband. Det skulle underlätta mycket. Främst jobbmässigt. Det grävs för fullt i grannbyn och före förra helgen var grävmaskinerna vid vägen upp till oss. Äntligen! 

Lyckan var dock kortvarig då illavarslande rykten nådde oss att kommunen strukit oss till förmån för byar med fler betalande abonnenter. Ryktet visade sig vara sant. Politiskt beslutat. Trots avsaknaden av gatlysen känner jag mig ännu mer förd bakom ljuset. Jag har precis i detta nu gått ner i tid på jobbet för att kunna ägna mer tid åt mitt egna företag. Hemifrån. Hur ska det gå? I november blir vi utan ADSL har Telia bestämt och vi bor för långt ifrån någon mast för att ha något problemfritt luftburet alternativ. Hur gör vi nu? 

Jag önskar såklart att en inte var så beroende av nätet men så ser det ut idag. Vad gäller mycket. Jag förstår också att vi inte är så många beroende här uppe på berget. Men ändå. Ett löfte är ett löfte. Ett avtal är ett avtal. En förhoppning är en framtid… 

Jag skulle dock aldrig byta skogen mot krogen. Aldrig byta ett lugnt inland mot stadens stressiga rullband. Aldrig. Oavsett. 

Igår eftermiddag var jag till ”staaan”. Inför dylika besök har vi ofta samlat ihop till långa listor. Inköp och ärenden. Oftast är jag less och far hem innan jag hunnit med alla punkter vilket resulterar i ännu längre listor till nästa gång. Detta tenderar också att bli värre med tiden. Oviljan inför stadsbsöken. Jag hittade i alla fall en ny flanellskjorta och fick min halvårsfrisering. Med lugg. 25 år sedan sist jag hade just lugg. Det känns onekligen bra då håret är fräscht men det är minst lika roligt att träffa Frida frisör. En bekant sedan länge som jag önskade att jag hann träffa oftare. Under andra omständigheter än över mina kluvna, trassliga toppar. 

Hur som haver älskar jag att bo i skogen. I glesbygden. Friheten. Tryggheten. Närheten till naturen. Kreativiteten. Att min äldsta son (som nu börjat årskurs ett) åker taxi eller buss hem själv. Ofta cyklar till grannbarnen någon kilometer ner. För att bland annat gå på ”jakt” efter skolan. 

Det faktum att jag också kan gå på jakt med hundarna runt knuten. Hemmavid. Även en vanlig dag efter jobbet. Det bästa de, och jag, vet. Att jag varje dag känner tacksamhet och njutning över utsikten och tillvaron från gården. För mig och min familj. 💚

Hösthärliga ingredienser…

Flera hösthärliga dagar har nu passerat. Färgerna har inte nått sin prakt riktigt men ändå. Magiskt fint och med lite mer hösthärlig luft emellanåt. Mycket jakt har det blivit. Fågeljakt. Dagar utan jaktlycka och dagar med. Att få smyga fram som en indian mot ett ståndskall är verkligen en av de bättre hösthärliga ingredienserna. Man känner adrenalinet pulsera i kroppen. Hör pulsen i öronen. Hör ståndskallet. Spanar efter den vaksamma fågeln. Vad berättar hunden? Smyger. Kryper. Krälar ibland. Vem ska få syn på den andre först? Ibland jag. Oftare fågeln. Alltid lika roligt när man lyckas! För hundens skull. För sin egen skull. Och i det här fallet även för nästa generations jägares skull…

En ung tjäderhöna. Fin storlek. Även Daniel fick skjuta en sådan för Wilda under helgen. Vår vän ”Blomman” fick dessutom skjuta Siris första fågel under helgen. Fantastiskt bra och roligt. Man vill ju att unghunden ska få belöning så fort det bara går…

En annan hösthärlig ingrediens är myrar. Tycker jag. Jag stannar ofta till vid dem. Mäktiga, vackra och lite magiska. Speciellt på sensommaren och under hösten. Mer eller mindre fysiskt krävande är de också. Luriga. Kanske tänker man bättre vid en myr, som man kan göra vid vatten?

Mina svärföräldrar har varit på besök. Det innebar en massa hjälp i vanlig ordning samt att jag och Daniel fick hela två jaktpass tillsammans. Det finns ett lite klyschigt uttryck på engelska som lyder: ”Couples that hunt together stay together”. Det krävs mer än så tänker jag men man behöver nog något gemensamt. Jakt är ett ganska omfattande intresse. Jag är himla glad att vi har vårt jägarliv! Tillsammans. ❤

Jägarlivet blir kanske mer en livsstil än bara en hobby. Även för sönerna. Alla har varit ut på jaktliga höstäventyr under helgen. Både på egen hand och tillsammans med mig eller pappan. Blir det långt är det bra med fika- och bärpauser. Ännu en hösthärlig ingrediens…

Henry har haft mer bärfokus än jaktfokus men det hör ju också hösten till. Jag har haft mycket att rensa och frysa in efter denna helg…

Det är inte bara barnen (och jag) som gillar hallon…

Hallonbajs kort och gott. Vi har även hittat ovanligt många utgrävda jordgetingbon…

Siri dök ner i ett dylikt hål en morgon då vi var ute. Det var i alla fall en geting hemma tyvärr. Kolla in uppe på hennes lilla nos…

Det var tur att det var bara en hemma och att hon inte verkar så överkänslig. Svullnaden gick snabbt ner. Man får passa sig lite. Sikta högt. Som Harry när han väljer fikaplatser…

Helgen borde ju ha innehållit en massa harjakt också. Premiärdagen var ju i fredags. Men vår stövare har varit i höglöpen så det har endast blivit promenader och löpturer i koppel för hennes del. Nya tag om några dagar. Lördagen for istället jag och sönerna till Vildmarkscampen i Kalvträsk. Höstmarknad, fotoutställning och utflykt. Ett väldigt fint ställe. Både ute och inne.

Godaste vattnet, kallkällvatten, kunde man lättillgängligt svalka sig med…

Nere vid vattnet. Vid bastun och den finaste uteduschen jag sett…

Fulla av fika och trevligt prat åkte vi vidare mot vår grannby Bjursele. Jaktlaget bjuder varje år in till älgfest. I Kniplogen. I år firade jaktlaget dessutom 70 år. Trevliga tillbakablickar, god mat, trevligt sällskap och en himla fin ”björkpalm”…

Hoppas Bjursele jaktlag och alla andra jaktlag och älgjägare där ute haft en toppenbra start på älgjakten en dag som denna. God jaktlycka och hösthärliga dagar även fortsättningsvis. Till alla.

 

 

 

 

 

Bästa tiden…

…är nu. Jakttiden. Äntligen.

Det har varit flera fina dagar i skogen. I sol, regn och vind. Så himla uppfriskande. På alla sätt. Gamla Wilda har jobbat på riktigt bra med fina sökrundor. Funnit fågel har hon också men tyvärr blir inte hörseln bättre så det blir lite fel ibland. Ja jag gör också fel ibland. Det gör vi alla men lyckliga är vi i skogen!

Lilla Siri har också kämpat på bra. Inte så stora sökrundor ännu men även hon har stött på fågel. Jag är mycket förhoppningsfull inför framtiden…

En jaktsväng blev det tillsammans med maken. Det är verkligen kvalitetstid jag kan sakna. Sedan vi fick barn får vi ju ofta jaga i skift men vår tid kommer åter…

Och barnen vill ju också jaga. Prägling åt ”rätt” håll…

Norma har börjat löpa. Typiskt. Några små svängar har vi dock vågat oss på…

Ett fint drev slutade lite frustrerande med att haren ”grytade”. Gömde sig långt in under stockarna. Lurig men fin…

After hunt med tvillingarna i grillkåtan…

Det är en himla fördel att vi bägge jagar. För hundarna. Vi delar upp oss helt enkelt. Det är även en himla fördel att bo i skogen. På jaktmarken. Man kan hinna ut på eftermiddagssläpp under veckorna också. Gott om mellanmål kan man också finna…

Egentligen tycker dock både jag och Siri att blåbär är mycket godare. Och hallon. Men det är ju lite lyxigt att myrarna fortfarande bjuder på fina hjortron. Nu börjar det vara lingontider också. Annars kan man ju alltid ha med fika. Det är faktiskt värdefullt. Mer flexibelt. Man vet aldrig riktigt hur lång skogsturen kan tänkas bli…

Under lördagen var jag och min kompis Tina på fågeljakt. Det är himla roligt att dela de fina dagarna med någon likasinnad. Här sätter jag på Wilda pejlen och tar lite taktiksnack innan släpp…

Blåbärspaus med Tina och Siri medan Wilda rotar bland något spännande…

En ensam tupp såg vi den dagen. Och hörde en mindre kull men de drog långt bort. För långt bort. Inget skjutet under helgen men en hel del fågel och någon hare har vi ändå sett. Lovande! ❤